Tänkte kort tipsa om en experimentell kortfilm gjord av Toshio Matsumoto.

Ātman som filmen heter är ett buddhistiskt/hinduistiskt begrepp som innebär det själsliga, sanna jaget, även om tolkningar varierar. Filmen är en minimalistisk och samtidigt psykadelisk upplevelse, men som med alla av Matsumotos kortfilmer måste den erfaras i förstahand för att ges rättvisa.

Filmen finns att ladda ner gratis på UbuWeb som tur är, direktlänk finns nedanför.

_____Ātman_____

Mumblecore, i vilken genre denna film tillhör, är en väldigt inkonsekvent sådan. Efter mitt första möte med denna genre genom Bujalski så har de flesta andra så kallade Mumblecore-regissörer gjort mig besvikna, med undantag för Aaron Katz film Quiet City, vilken inte var så briljant som Bujalskis filmer men som fortfarande fångade in en del av atmosfären som återfinns hos Bujalski.

Funny Ha Ha är i min mening arketypen för en Mumblecore-film; minimalt manus, amatörskådespelare (oftast vänner till Bujalski), generationsdefinierande tematik och en extremt låg budget. Att Bujalski studerade under Chantal Akerman kan återspeglas i hans närmande till filmkonsten, hyperrealismen som Akerman förespråkade i sina filmer känns som ett av fundamenten i Bujalskis filmteknik. 

I filmen får vi följa Marnie, en student som just tagit examen. Marnie glider genom livet utan någon större plan, och det är svårt att bedöma om hennes tillvaro är en sådan av uppgivenhet eller tillfredställelse. Det är just detta som Bujalski är en sann mästare i, nämnligen att få en sådan till synes simpel karaktär att bli så mångfacetterad, komplex och svårläst.

På bara en och en halv timme så lyckas Bujalski fånga den unga generationens subjektiva samtid på ett sätt som jag kan tänka mig att Godard, Eustache och Truffaut lyckades med på sin tid. Funny Ha Ha är ett sådant kraftigt mänskligt porträtt att ironin i det faktum att jag glömmer att jag själv lever med denna generationens förvillelser undkommer mig.

Teshigaharas position i den Japanska filmhistorien är minst sagt väl etablerad, inte minst på grund av hans vinst av jurypriset i Cannes 1964 för Sunna no onna vilken också var dubbelt oscarsnominerad, men mest på grund av hans styrka att fånga de mest komplexa existensiella frågorna i sitt bildspråk. Man ska dock inte glömma att både Sunna no onna och Otoshiana var skrivna av Kobo Abe, en författare och god vän till Teshigahara. Det är svårt att debattera för att något annat än magi skapades när dessa två innovatörerna slog sig samman.

Otoshiana handlar på ytan om en gruvarbetares olyckliga inblandning i en konflikt mellan två rivaliserande fack. Mannen blir kallblodigt mördad av en mystisk man i vitt på väg till sin nya position i gruvan där de två facken huserar. Det framkommer så småningom att den mördade bär en sådan likhet med den ena fackpampen att han inte är någon annan än hans dubbelgångare, något som till slut förskjuter de två rivaliserande fackpamparna in i en situation med dödlig utgång.

Genom filmen följer vi den mördade arbetaren då hans spöke följer händelserna hjälplös i det limbo han hamnat i. Där träffar han andra spöken, låsta i den monotona verklighet i vilken dem befann sig i innan deras egen död. Limbot i vilket den mördade mannen befinner sig i fungerar bra som en metafor för den marginaliserade människans tillvaro, en evig cykel av en redan meningslös handling, en tematik som har central roll i filmen.  

Otoshiana är inget mindre än ett mästerverk, ett testament till det själsliga mörker som följer den giriga opportunismen som präglar den korporativa världen.  

"Min gud, min gud, varför har du övergett mig?" som titeln översätts till var de ord Jesus ropade ut på korset den nionde timmen, en dramatisk titel kan man tycka, men i relation till filmens handling så kan man argumentera för ett relativt rättfärdigt användande av dessa ord.

Året är 2015 och stora delar av världen har blivit utsatt för ett virus, lemmel-viruset som det kallas, vilket gör värden kraftigt självmordsbenägen. Handlingen kretsar kring två musiker; Mizui och Asahara, som har upptäckt att dissonant ljud kan motverka virusets effekter. Dessa två har flytt ut till landet där de spenderar sina dagar med att bygga instrument och skapa ljud av, i princip, allt dem hittar. En miljonär med en smittad dotter söker upp dem två musikerna då han hört talas om deras okonventionella men fungerande behandlingsmetod.

En varning borde utfärdas redan här om filmen då den till stor del består av noisemusik alá Merzbow eller Prurient. Själv har jag ett intresse inom denna musikform så detta var inget hinder för mig, jag anser snarare att dessa moment var de starkaste i filmen. Men denna film är definitivt inget för känsliga öron.

Eli, Eli, Lema Sabachtani? fallerar dock på två punkter, nämnligen berättelseprogressionen och karaktärsutvecklingen. Det är inte så att det långsamma tempot inverkar på något sätt i dessa tillkortakommanden, tempot fungerar väldigt bra med den dystra berättelsen och musiken. Det är snarare så att trots den filmtekniska fullträff som filmen till stor del är så är det ett något svagt manus som ligger till grund för det hela. Det finns en viss avsaknad av substans som med tanke på filmens starka tematik känns något oförlåtlig. Med detta vill jag dock inte säga att man borde stå över att se denna film då den lever upp till många av sina ambitioner, men det är just kontrasten av dess fullträffar och tillkortakommanden som gör de sistnämnda så påtagligt. Eli, Eli, Lema Sabachtani? lyckas dock med något anmärkningsvärt, nämnligen att stå ut ordentligt i den uppsjö av undergångstematiserande filmer som producerats de senaste tio åren.

Efter många om och men så lyckades jag få tag på Smolders kortfilmssamling Exercices Spirituels, en mindre bedrift med tanke på den obskuritet som är höljd kring Smolders filmer.

Olivier Smolders är en framstående belgisk filmteoretiker som har spelat in en mängd kortfilmer sedan åttiotalet och nu senast Nuit Noir, hans första långfilm, som har fått sin beskärda del uppmärksamhet inom en del cinephil-kretsar. Den som är belevad inom Smolders filmer vet att han använder sig av ett bildspråk som ofta gränsar till konstfilm, tankarna dras ofta till tidig surrealism, tex Dulac och Bunuels filmer, likaså till filmer som Avida och Fando y Lis.

 I just denna kortfilm så får vi följa filmskaparens resa genom sitt egna förflutna i jakt på inspiration, hans möte med figurerna som bar ett sådant värde i hans ungdoms ögon och hur dessa, nu enbart symboliska karaktärerna, reflekteras i den person som han nu blivit. En starkt metafilmisk upplevelse som rekommenderas varmt till den som kan få tag på filmen.