Poster med etiketten “japan”

Otoshiana (Pitfall, 1962, Hiroshi Teshigahara)

Teshigaharas position i den Japanska filmhistorien är minst sagt väl etablerad, inte minst på grund av hans vinst av jurypriset i Cannes 1964 för Sunna no onna vilken också var dubbelt oscarsnominerad, men mest på grund av hans styrka att fånga de mest komplexa existensiella frågorna i sitt bildspråk. Man ska dock inte glömma att både Sunna no onna och Otoshiana var skrivna av Kobo Abe, en författare och god vän till Teshigahara. Det är svårt att debattera för att något annat än magi skapades när dessa två innovatörerna slog sig samman.

Otoshiana handlar på ytan om en gruvarbetares olyckliga inblandning i en konflikt mellan två rivaliserande fack. Mannen blir kallblodigt mördad av en mystisk man i vitt på väg till sin nya position i gruvan där de två facken huserar. Det framkommer så småningom att den mördade bär en sådan likhet med den ena fackpampen att han inte är någon annan än hans dubbelgångare, något som till slut förskjuter de två rivaliserande fackpamparna in i en situation med dödlig utgång.

Genom filmen följer vi den mördade arbetaren då hans spöke följer händelserna hjälplös i det limbo han hamnat i. Där träffar han andra spöken, låsta i den monotona verklighet i vilken dem befann sig i innan deras egen död. Limbot i vilket den mördade mannen befinner sig i fungerar bra som en metafor för den marginaliserade människans tillvaro, en evig cykel av en redan meningslös handling, en tematik som har central roll i filmen.  

Otoshiana är inget mindre än ett mästerverk, ett testament till det själsliga mörker som följer den giriga opportunismen som präglar den korporativa världen.  

Eli, Eli, Lema Sabachtani? (2005, Shinji Aoyama)

"Min gud, min gud, varför har du övergett mig?" som titeln översätts till var de ord Jesus ropade ut på korset den nionde timmen, en dramatisk titel kan man tycka, men i relation till filmens handling så kan man argumentera för ett relativt rättfärdigt användande av dessa ord.

Året är 2015 och stora delar av världen har blivit utsatt för ett virus, lemmel-viruset som det kallas, vilket gör värden kraftigt självmordsbenägen. Handlingen kretsar kring två musiker; Mizui och Asahara, som har upptäckt att dissonant ljud kan motverka virusets effekter. Dessa två har flytt ut till landet där de spenderar sina dagar med att bygga instrument och skapa ljud av, i princip, allt dem hittar. En miljonär med en smittad dotter söker upp dem två musikerna då han hört talas om deras okonventionella men fungerande behandlingsmetod.

En varning borde utfärdas redan här om filmen då den till stor del består av noisemusik alá Merzbow eller Prurient. Själv har jag ett intresse inom denna musikform så detta var inget hinder för mig, jag anser snarare att dessa moment var de starkaste i filmen. Men denna film är definitivt inget för känsliga öron.

Eli, Eli, Lema Sabachtani? fallerar dock på två punkter, nämnligen berättelseprogressionen och karaktärsutvecklingen. Det är inte så att det långsamma tempot inverkar på något sätt i dessa tillkortakommanden, tempot fungerar väldigt bra med den dystra berättelsen och musiken. Det är snarare så att trots den filmtekniska fullträff som filmen till stor del är så är det ett något svagt manus som ligger till grund för det hela. Det finns en viss avsaknad av substans som med tanke på filmens starka tematik känns något oförlåtlig. Med detta vill jag dock inte säga att man borde stå över att se denna film då den lever upp till många av sina ambitioner, men det är just kontrasten av dess fullträffar och tillkortakommanden som gör de sistnämnda så påtagligt. Eli, Eli, Lema Sabachtani? lyckas dock med något anmärkningsvärt, nämnligen att stå ut ordentligt i den uppsjö av undergångstematiserande filmer som producerats de senaste tio åren.