Att saker och ting inte är ”perfekta” känns för mig som en självklarhet och ett sätt att kunna uppskatta saker på ett mindre ytligt sätt. ”Waking Life” är den första fullängdaren till rotoskopanimation som giganten Richard Linklater gjorde och den är precis det jag nyss ordat: felaktig, alltså inte perfekt.

Det är något speciellt med rotoskopanimationer, de känns nästan som tavlor som ligger i ett kontinuum. Helt underbart vackra filmer och de tyder på riktiga hantverk. Se ”Waking Life” eller om du tycker mer om filmer som är något mer nyproducerade så se ”A Scanner Darkly”. Den är lika vacker, lika udda, lika spännande men kanske något mindre felaktigt, alltså inte helt perfekt.

I alla fall tycker jag att du som inte riktigt öppnat dig för tanken att det där med animation är intressant framförallt borde kolla in rotoskopanimationer, de trollbinder.

Det känns som om jag skrivit många uppsatser om det här ämnet (läs två) under min universitetstid som börjar ta slut. Jag ska lägga ner när jag blir 30, ungefär. I alla fall:

Animationer var det. Alla verkar ha en åsikt om ”konsten”, antingen hatar man eller så älskar man dem. Vissa tycker att de är barnsliga, andra tycker att de är briljanta. Hur som helst tycker jag de skapar ett underbart forum för mellanting. De skapar en yta för olika åldrar att mötas. Det tycker jag är det bästa med animation.

Att ironi kan få ett barnsligt och oallvarligt format tycker jag är helt underbart. Det blir som svårt att missuppfatta sådan ironi. Det lyfter bort lite av allvaret i konsten, även fast den går att utläsa, och minskar nog missförstånd i ironi med 400 % ungefär. Underbart.

Sen att animation är konst behöver jag knappast orda något om. Det bara är så. Animation är konst, ett hantverk som tar oerhört med kraft. Om ni inte tror mig testa animera! Grymt kul men grymt frustrerande.

Se:

Tim Burton- animationer

Filmer av Richard Linklater

Alltså i det här inlägget kommer jag att verka vara en sur gubbe blott 27 år gammal men jag kan inte hjälpa’t. Alltså filmer med storslagna inslag och effekter som uppenbarligen inte ska vara av denna värld har en tendens att få mig totalt ur balans. Nyligen hade Avatar premiär, med nyligt menar jag ”nyligen” i runda slängar, och det är en film som jag direkt ryggar ifrån. Varför jag gör så vet jag banne mig inte. Jag bara gör det antar jag. Det är inte heller så att det släpper utan jag kommer nog aldrig att se filmen om inte någon vänlig själ ger mig den av någon oförklarlig anledning. Men det verkar som om filmer dyker upp i min hand på de mest oväntade vis.

Samma gäller, inom en ”nylig” tids premiärande, filmen 2012 som jag aldrig kommer att se. Varför? Jo den är så där töntigt mycket jag- försöker- verkligen- vara- något- jag- aldrig- kommer- att bli krystad så det får vem so helst att bli avtänd på film.

Filmmusik är ofta ett rätt ifrågasatt fenomen. Rätt så ofta kan jag också hålla med om att det kanske inte är artisters ljusaste punkter i karriären som exponeras. Men jag måste ändå ta upp filmen ”Into the Wild”, som alla förutom jag verkar dyrka (?), och hur den räddas av Eddie Vedder. Om du inte har kollat in skivan ”Music for the Motion Picture Into the Wild” så gör det. Du lär ju inte ångra dig. Sen om ni råkar vara en gammal Grungenörd som jag så lär din upplevelse inte bli sämre. Låten ”End of the Road” känns verkligen sorgen, sorgen och förvirringen från hela genren Grunge. Helt underbar. Och börja inte jiddra om att den görs bra av filmen. Det är tvärtom, den gör filmen, han gör filmen. Ja det är en bra skiva helt enkelt. Kolla in den på Spotify (det är väl det heta att skriva numer?)

Till saker ska ju läggas att jag inte kan skriva ett sånt här inlägg utan att nämna Belle & Sebastian. Det är kanske aningen ironiskt att jag går från Eddie Vedder till snäll Britpop, men hey. En film som helt och hållet lyfts av de kära Belle är ”Storytelling”, rätt dålig film, oerhörd musik. Kolla in den också vettja, du kommer kanske att bli lika såld som jag.

Se & Hör, inte tidningen, utan bra.

Jag har varit arg i min "vanliga" blogg och jag tänker fortsätta vara arg här också. Min ilska har kretsat kring Alla Hjärtans Dag och jag finns här för att kanske servera en alternativa syn för dig, käre läsare. Kort och gott handlar min ilska mer än en aning om hur det kommersiella utnyttjar denna dag och alla givmilda personer runt omkring. Men inte för att gå in så djupt i det utan att bara ställa den enkla frågan, är filmbranschen bättre?

Mitt svar är, såklart, NEJ. Det har gjorts otaliga filmer om förhållanden hit och förhållanden dit. De handlar antingen om bra förhållanden eller dåliga förhållanden. Kanske har alla sockersöta filmer någonting gemensamt dock? Att alla vill försöka porträttera drömmar. Möjliga och omöjliga.

Men min sensmoral med det här inlägget är inte bara att försöka peka ut det uppenbara utan att också ställa en fråga som du min käre läsare får svara i din alldeles egna tysta värld, finns det någon bra Alla Hjärtans Dag- film?

Ja alltså jag är enormt svag för musikfilmer och det hela blir ju inte sämre när man blandar in bildkonst. Jag är helt fascinerad av filmen ”Control” har du inte sett den än tycker jag absolut att du ska kasta ett öga eller två på den. Sen om du inte gillar Ian Curtis och Joy Division, som filmen faktiskt handlar om, så är det nog helt okej. Filmen är gjord av ingen mindre än konstnären Anton Corbijn som bland annat tagit foton på storheter som U2, Rolling Stones och Depeche Mode. Fick jag till en udda samling band där? Jag siktade i alla fall på det. När vi ändå är inne på bildkonst generellt och fotokonst i synnerhet så måste nog ”Fur” nämnas. En enormt vacker film som är ett porträtt av fotografen Diane Arbus. Den minst lika vacker, udda och trollbindande så att den blir ett måste. Har du inte sett den, gör det. För guds skull.

Konserter på dvd är ett sånt där fenomen som jag lärt mig att tycka väldigt bra om, faktiskt. När du inte kan, orkar eller har lust att ta dig ut så kan du ju faktiskt ta hem dina favoritband. Underbart fenomen!

Det är bara att kura ihop sig med en kopp thé eller två i en fåtölj och njuta. Du kan höra folkets skrik utan att besväras av trängseln. Du kan lyssna till de distade gitarrernas skrik utan att drabbas av tinnitus. I alla fall så finns det en massa fördelar som ofta slutar med en fysisk fördel. Det där med upplevelser och sånt där psykiskt dravel det får det här inlägget lämna därhän. Det här är rent bara ett inlägg som reder ut alternativ. Kom ihåg det.

Jag måste tipsa om: Oasis – Familiar to Millions Eels – Live at Town Hall Belle & Sebastian – Fans Only Bob Dylan - Unplugged

Sen finns det ju såklart sjukt många fördelar med att vara på plats. Men det här är helt klart ett hett alternativ. Så det så.

Bon Appétit! 

Jag tillhör en som såg Pans Labyrint sent. Så sent som förra helgen, inte bra alls. Men jag måste påstå att filmen var småcharmig och den får nog högre betyg än väntat av mig. Faktiskt. Den utspelar sig i Francos Spanien och är en ändå lång hetsjakt på motståndet som härjar uppe i bergen. Det vackra med filmen är den lilla flickan Ofelias, huvudpersonen, flykt från den sorgliga verkligheten efter att hon funnit en öde labyrint.Väl där träffar hon en faun som prisar henne som prinsessa av underjordens värld. Väldigt trevligt. Det jag däremot vill poängtera är Ofelias kommentar i början av filmen "att far bara är ett ord". Visserligen var det här innan vi fick träffa "kaptenen" men det fick mig ändå att haja till. Hur kommer man till den konnoteringen? Ja det är klart att alla denotation måste laddas för att bli bra tolkningar. Och i det här fallet, med "kaptenen" i åtanke, så kanske mitt inläggs syfte faller?

Vad skulle annars vår kära semiotik fylla för funktion? Ja inte kan jag tänka mig att den blir värd mycket. Men just nu är den värd och den gör bannemig att man kan få ut något vettigt av varje film. Några begrepp och lite tankar blir en kunglig soppa. John Fiske för livet!Tycker i alla fall att det ifrågasättandet är talande för Europeisk film vs. Amerikanska kvasiproduktioner. För ärligt, när var det senast en stor Hollywoodproduktion vågade något som inte är politiskt korrekt?

Det tyckte jag var det bästa med filmen. Inget annat.

Jag satt faktiskt igår kväll och hade en sån där skön och nostalgisk Hitchcockkväll. Let's face it, få kvällar kan bli lika bra. Jag såg "Mannen som visste för mycket" igår och det slog mig att Technicolor är underbart. Det ger en sån där äkthetskänsla som få saker kan få en att känna. Det är ungefär som att man tar strid för analogt foto i dagens digitala perfektionsupptagna värld. Vill man åt ett hantverk av film, precis som ett för hand framkallat fotografi, så ska man se på den där viljan att nå det perfekta, även känt som färg, i mitten av det förra århundradet.

Det är så oerhört fula färger att de blir vackra och konstnärliga på ett prekärt och underligt sätt. Jag blir förväntansfull av att de "påmålade" färgerna ser så bra ut. Det är något oerhört fint med att dessa gamla mästerverk, det är fult så det bli snyggt, det spär på mystik till Hitchcock, de tär konst och det är nostalgi.

Jag bockar för technicolorkonst!