Tja!Nu har jag varit tillbaka från Indien i en vecka. Omställningen har gått ganska smidigt, kan bero på vädergudarna har välsignat Uppsala med bra väder. Men färgen börjar försvinna, jag går snabbt från pepparkaka brun till en mer grådaskig ton. Man går liksom igenom fyra nyanser av brunt( hö hö hö)Men det blev inte mycket film där borta i Bollywood-land, det enda jag såg var en utomhus som visade en flummig, new-age dokumentär om hur världen kommer se ut 2013, och hur vi alla måste omfamna moder jord och återkoppla med henne. Ja, det var väldigt pretentiöst och högtravande men den var ändå inspirerande på sitt sätt och omgivningen skadade ju inte, bio på stranden 1 30 gradig värme med en öl i tassen. Det slår ett dassigt Rigoletto any day…Men nu till anledningen att jag skriver.. Jag har ikväll haft nöjet att se den nyzeeländska filmen “ Once Were Warriors”(1994), en oerhört gripande film om fattigdom, alkoholism, misshandel och en kvinna som desperat försöker hålla ihop sin familj.Beth Hake(Rena Owen) har fem barn , en gravt alkoholiserad man Jake( Temeura Morrison) och väldigt lite ekonomiskt svängrum. Alla pengar som kommer in går lägger maken på alkohol, hennes söner söker fadersfigurer var de än kan finnas, i kriminalitet och droger finner de gemenskap. Dottern Grace(Mamaengaroa Kerr- Bell) försöker finna sin väg i livet men den bistra verkligheten smyger sig sakta på och en ofattbar tragedi tvingas alla i familjen att omvärdera sig själva och sina liv.Detta är en oerhört hårt, brutal och skrämmande film som inte håller igen i porträtteringen av våld och övergrepp. Men filmens förtjänst, likt Trainspotting t.ex., ligger i att filmen känns som ett nittio minuter lång slag i magen och det är omöjligt att lämnas oberörd. Hur Beth kämpar desperat för att hålla samman allt, trots upprepad misshandel och övergrepp, så vill hon se det fina i Jake. Men ett liv präglat av alkohol och våld har sedan länge tvättat bort all form av medmänsklighet hos honom. Denna film ska man se inte bara för den gripande historien om en fattig familj som försöker överleva mot alla odds, det fantastiska skådespeleriet utan även för kvinnoporträtten. Modern och dottern väljer olika sätt att handskas med helvetet de lever i, men kärleken de emellan lyser ändå igenom.

Det känns även som regissören Lee Tamahori har en egen uppgörelse med sina rötter, hur den uråldriga kulturen och värderingarna som var betingade med den, sakta suddas ut i en värld som är allt annat än heroisk och nobel. Den är snarare kall, smutsig och oförlåande.

Om du blandar Almodovar med Danny Boyle i ett post-maorisk, nergånget ,nyzeeländskt ghetto så har du Once Were Warriors. Mycket nöje!Auf Wiedersehen!