<?xml version="1.0" encoding="iso-8859-1"?><rss version="2.0" xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom">
  <channel>
  	<atom:link href="http://film.nu/blogg-40/rss/" rel="self" type="application/rss+xml" />
    <title>tobiastfilm - en blogg p&#229; Film.nu</title>
    <link>http://film.nu/blogg-40/</link>
    <description></description>
    <pubDate>Tue, 07 Feb 2012 10:58:25 +0100</pubDate>

    <language>sv-SE</language>
    <ttl>60</ttl>
<item>
<title>Long time, no see...</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-436/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Ja, nu har sommaren &auml;ntligen kommit med stormsteg och hettan gassar &ouml;ver Stockholms gator som ett nordiskt Sahara. Inte de ideala f&ouml;rh&aring;llandena f&ouml;r bloggande allts&aring;, d&aring; k&auml;nns det mer givande att fylla dagarna med bad, sol och kalla drycker. Nu har det iofs inte blivit mycket bad f&ouml;r min del, anar att jag kan vara en s&aring;dan d&auml;r badkruka. Men det ska det bli &auml;ndring p&aring;, n&auml;r solen br&auml;nner som mest k&auml;nns ett svalkande bad n&auml;stan oundvikligt. Det har av ovan n&auml;mnda sk&auml;l inte blivit mycket film i sommar, kan dock bara rekommendera Scott Coopers "Crazy Heart" om den f&ouml;rsupne countryartisten Bad Blake, som s&ouml;ker svar och lindring i whiskyflaskan men ist&auml;llet finner den i den vackra Jeannie(Maggie Gyllenhaal). Romansen mellan huvudkarakt&auml;rerna k&auml;nns lite konstlad och overklig. Varf&ouml;r skulle denna intelligenta unga kvinna bli f&ouml;r&auml;lskad i en &ouml;verlag osympatisk, svettig gammal alkis som reser land och rike runt i en skrotig gammal Cheva och spelar p&aring; bowlinghallar. K&auml;rleken mellan de tv&aring; f&ouml;rblir lite diffus, men det kanske &auml;r preics s&aring; k&auml;rleken k&auml;nns ibland. Musiken &auml;r fantastisk, av b.la. T-Bone Burnett, och i synnerhet l&aring;ten" The Weary Kind" framf&ouml;rd av Ryan Bingham.</p>
<p>S&aring;g &auml;ven "Shutter Island", Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes bok " Patient 67". Historien om Teddy Daniels( DiCaprio), en traumatiserad och &auml;rrad krigsveteran och numera polis som ska utreda f&ouml;rsvinnandet av en patient fr&aring;n det &ouml;k&auml;nda mentalsjkuhuset Shutter Island. N&auml;r Daniels b&ouml;rjar nysta upp de m&ouml;rka hemligheterna som sjukhuset g&ouml;mmer, s&aring; tvingas han ifr&aring;gas&auml;tta allt han tror sig veta om sig sj&auml;lv och m&auml;nniskorna han &auml;lskar. Heltklart sev&auml;rd, &auml;ven om jag dock inte var &ouml;verf&ouml;rtjust i klippningen och bildspr&aring;ket, men Scorsese &auml;r Scorsese och han vet hur man skapar dramatik och sp&auml;nning.</p>
<p>Annars s&aring; har jag bes&ouml;kt London en sv&auml;ng med tjejen, det var ytterst trivsamt och London &auml;r verkligen inte Kansas. Jag har aldrig bes&ouml;kt en st&ouml;rre och mer hektisk stad, och min milda agorafobia till trots nj&ouml;t jag verkligen under tiden d&auml;r. Speciellt trevligt var Camden Town, Brick Lane( om man gillar alternativa och sm&aring;tt pretenti&ouml;sa aktiviteter) samt London Film Museum. S&aring;g d&auml;r utst&auml;llningar om Chaplin och Harryhausen b.la. och tog riktiga "sucker" turist bilder med C3PO och R2D2i Star Wars rummet. 10&pound; f&ouml;r tv&aring; bilder kan k&auml;nnas dyrt, men helt klart v&auml;rt.</p>
<p>Annars s&aring; ska jag b&ouml;rja p&aring; Stockholms Filmskola till h&ouml;sten, n&aring;got som k&auml;nns b&aring;de sp&auml;nnande och j&auml;vligt nerv&ouml;st. Jag ska l&auml;sa Filmproduktion i 1 &aring;r, till en b&ouml;rjan, sedan f&aring;r vi se. Men det k&auml;nns helt klart som r&auml;tt sak att g&ouml;ra och sen f&aring;r vi se vad det leder till. Kanske ser ni mig p&aring; Oscarsgalan fejkleendes med James Cameron och Sean Penn ikl&auml;dd smoking och topphat. Vem vet?</p>
<p>P&aring; &aring;terseende</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-436/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Sat, 10 Jul 2010 12:51:00 +0200</pubDate>
</item>
<item>
<title>Once were warriors</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-374/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Tja!Nu har jag varit tillbaka fr&aring;n Indien i en vecka. Omst&auml;llningen har g&aring;tt ganska smidigt, kan bero p&aring; v&auml;dergudarna har v&auml;lsignat Uppsala med bra v&auml;der. Men f&auml;rgen b&ouml;rjar f&ouml;rsvinna, jag g&aring;r snabbt fr&aring;n pepparkaka brun till en mer gr&aring;daskig ton. Man g&aring;r liksom igenom fyra nyanser av brunt( h&ouml; h&ouml; h&ouml;)Men det blev inte mycket film d&auml;r borta i Bollywood-land, det enda jag s&aring;g var en utomhus som visade en flummig, new-age dokument&auml;r om hur v&auml;rlden kommer se ut 2013, och hur vi alla m&aring;ste omfamna moder jord och &aring;terkoppla med henne. Ja, det var v&auml;ldigt pretenti&ouml;st och h&ouml;gtravande men den var &auml;nd&aring; inspirerande p&aring; sitt s&auml;tt och omgivningen skadade ju inte, bio p&aring; stranden 1 30 gradig v&auml;rme med en &ouml;l i tassen. Det sl&aring;r ett dassigt Rigoletto any day&hellip;Men nu till anledningen att jag skriver.. Jag har ikv&auml;ll haft n&ouml;jet att se den nyzeel&auml;ndska filmen &ldquo; Once Were Warriors&rdquo;(1994), en oerh&ouml;rt gripande film om fattigdom, alkoholism, misshandel och en kvinna som desperat f&ouml;rs&ouml;ker h&aring;lla ihop sin familj.Beth Hake(Rena Owen) har fem barn , en gravt alkoholiserad man Jake( Temeura Morrison) och v&auml;ldigt lite ekonomiskt sv&auml;ngrum. Alla pengar som kommer in g&aring;r l&auml;gger maken p&aring; alkohol, hennes s&ouml;ner s&ouml;ker fadersfigurer var de &auml;n kan finnas, i kriminalitet och droger finner de gemenskap. Dottern Grace(Mamaengaroa Kerr- Bell) f&ouml;rs&ouml;ker finna sin v&auml;g i livet men den bistra verkligheten smyger sig sakta p&aring; och en ofattbar tragedi tvingas alla i familjen att omv&auml;rdera sig sj&auml;lva och sina liv.Detta &auml;r en oerh&ouml;rt h&aring;rt, brutal och skr&auml;mmande film som inte h&aring;ller igen i portr&auml;tteringen av v&aring;ld och &ouml;vergrepp. Men filmens f&ouml;rtj&auml;nst, likt Trainspotting t.ex., ligger i att filmen k&auml;nns som ett nittio minuter l&aring;ng slag i magen och det &auml;r om&ouml;jligt att l&auml;mnas ober&ouml;rd. Hur Beth k&auml;mpar desperat f&ouml;r att h&aring;lla samman allt, trots upprepad misshandel och &ouml;vergrepp, s&aring; vill hon se det fina i Jake. Men ett liv pr&auml;glat av alkohol och v&aring;ld har sedan l&auml;nge tv&auml;ttat bort all form av medm&auml;nsklighet hos honom. Denna film ska man se inte bara f&ouml;r den gripande historien om en fattig familj som f&ouml;rs&ouml;ker &ouml;verleva mot alla odds, det fantastiska sk&aring;despeleriet utan &auml;ven f&ouml;r kvinnoportr&auml;tten. Modern och dottern v&auml;ljer olika s&auml;tt att handskas med helvetet de lever i, men k&auml;rleken de emellan lyser &auml;nd&aring; igenom.</p>
<p>Det k&auml;nns &auml;ven som regiss&ouml;ren Lee Tamahori har en egen uppg&ouml;relse med sina r&ouml;tter, hur den ur&aring;ldriga kulturen och v&auml;rderingarna som var betingade med den, sakta suddas ut i en v&auml;rld som &auml;r allt annat &auml;n heroisk och nobel. Den &auml;r snarare kall, smutsig och of&ouml;rl&aring;ande.</p>
<p>Om du blandar Almodovar med Danny Boyle i ett post-maorisk, nerg&aring;nget ,nyzeel&auml;ndskt ghetto s&aring; har du Once Were Warriors. Mycket n&ouml;je!Auf Wiedersehen!</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-374/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Tue, 20 Apr 2010 01:32:00 +0200</pubDate>
</item>
<item>
<title>India here i come!</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-271/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Har inte skrivit p&aring; ett tag. Har haft mycket att g&ouml;ra i skolan och en utbildning &auml;r det viktigaste man kan skaffa sig p&aring;gar och pigor. S&aring; det s&aring;. Jag har &auml;ven planerat en liten resa till Indien, n&auml;rmare best&auml;mt Goa. Har aldrig varit d&auml;r s&aring; det ska bli sp&auml;nnande att se ett nytt land och en kultur som slikjer sig ganska markant ifr&aring;n den svenska.</p>
<p>Jag hoppas kunna kombinera sol och bad med lite h&auml;rlig Bollywood action. Jag har aldrig sett en Bollywood film, vilket &auml;r v&auml;ldigt konstigt d&aring; det &auml;r en av v&auml;rldens st&ouml;rsta filmindustrier. Men jag antar att den kulturella klyftan har varit f&ouml;r p&aring;taglig. Jag har alltid haft bilden av sporadiskt dansande indier i epelepsi framkallande milj&ouml;er, d&auml;r grundhistorien &auml;r som direkt taget ur ett avsnitt av<em> Glamour</em>. Men jag hoppas att jag har fel, eller snarare s&aring; hoppas jag bara p&aring; en ny erfarenhet, oavsett hur den ser ut.</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&#2311;&#2340;&#2344;&#2368; &#2342;&#2375;&#2352;( P&aring; &aring;terseende p&aring; hindi)</p>
<p></p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-271/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Tue, 23 Mar 2010 16:55:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>Random, R-r-r-r-random...</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-262/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Ig&aring;r var jag uttr&aring;kad och best&auml;mde mig att se p&aring; n&aring;gra filmer som inte kr&auml;vde s&aring; mycket hj&auml;rnaktivitet. Vad kan d&aring; vara b&auml;ttre &auml;n en college-film och en zombie-komedi/parodi?</p>
<p><em>Van Wilder</em> handlar om en den evige studenten Van Wilder( Ryan Reynolds), som har studerat p&aring; college i 7 &aring;r men inte direkt har n&aring;got att visa upp som resultat, f&ouml;rutom m&ouml;jliga leverskador och f&ouml;rmodade k&ouml;nssjukdomar. Men s&aring; drar hans pappa in pengafl&ouml;det och den s&ouml;te men skeptiske journalisten Gwen(Tyra Reid) f&aring;r i uppdrag av sin redakt&ouml;r att skriva en artikel om Van d&aring; han &auml;r n&aring;got av en legend p&aring; skolan. Tycke uppst&aring;r, men otrevliga pojkv&auml;nner och of&ouml;rst&aring;ende f&ouml;r&auml;ldrar st&aring;r i v&auml;gen. Sedan kan ni n&auml;stan r&auml;kna ut vad som h&auml;nder, moralkakan &auml;r bakad med extra mycket sm&ouml;r i denna..</p>
<p>Den &auml;r hj&auml;rnd&ouml;d, sm&aring;rolig( som att alla sk&aring;disarna &auml;r 30+) och har alla element som utg&ouml;r denna genre. Sex, kiss och bajs, fest och mer sex. Har man sett en har man sett alla, f&ouml;rutom kanske <em>American Pie</em> so jag tycker har lite mer bakom pannbenet. Men bara lite.</p>
<p>Efter denna k&auml;nde jag f&ouml;r lite zombie slakt, s&aring; jag drog p&aring; <em>Zombieland</em>, en film som kretsar kring fyra &ouml;verlevare av ett virus som har gjort i stort sett hela v&auml;rlden till zombies. Woody Harrelson g&ouml;r en str&aring;lande insats som den Twinkie och vapentokiga hillbillyn Tallahassee( de kallar sig f&ouml;r staden de kommer ifr&aring;n f&ouml;r att undvika f&ouml;r n&auml;ra relationer) som hatar zombies och gillar att visa det. Colombus( Jesse Eisenberg) &auml;r en kopia av Michael Cera(<em>Superbad</em>), med sina pl&aring;thj&auml;rta och spastiska man&egrave;r. Men han &auml;r rolig. Wichita(Emma Stone) och Little Rock(Abigail Breslin) &auml;r riktiga lurendrejare till systrar som f&ouml;rst lurar herrarna, men sedan uppst&aring;r v&auml;nskap och till och med k&auml;rlek. P&aring; deras v&auml;g genom landet intr&auml;ffar en rad komiska situationer, blandat med stunder av seri&ouml;s reflektion om v&auml;rlden och livet i allm&auml;nhet.</p>
<p>Den &auml;r smart, visuellt sl&aring;ende med massa blod och h&auml;ftiga kameral&ouml;sningar, men mest &auml;r den v&auml;ldigt rolig och skratten duggar t&auml;tt.</p>
<p>Rekommenderas f&ouml;r b&aring;de zombiefans och noviser inom genren, d&aring; den &auml;ven tipsar om strategier och knep f&ouml;r att &ouml;verleva en apokalyptisk zombieattack.<img src="http://img31.imageshack.us/img31/5873/zombieland1d.jpg" alt="" width="550" height="340" /></p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-262/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Thu, 11 Mar 2010 18:11:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>I Love you Philip Morris</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-259/</link>
<description><![CDATA[<p><p>N&auml;r jag f&ouml;r f&ouml;rsta g&aring;ngen sedan<em> Avatar</em>&nbsp; kom iv&auml;g f&ouml;r att kolla p&aring; bio s&aring; fick denna lilla p&auml;rla &auml;ran att f&ouml;rgylla min m&aring;ndagskv&auml;ll. Jag hade inte h&ouml;rt s&aring; mycket om filmen, f&ouml;rutom att Jim Carrey och Ewan Mcgregor spelade ett homosexuellt par som scammar en massa m&auml;nniskor p&aring; pengar. Men den handlar om s&aring; mycket mer &auml;n s&aring;..</p>
<p>Filmen &auml;r baserad p&aring; den sanna historien om Steven Russel,&nbsp; en man som levde det perfekta sm&aring;stadslivet med fru, barn och aktivt arbete i den lokala kyrkan. Men s&aring; en dag best&auml;mmer han sig f&ouml;r att sluta leva en l&ouml;gn, han kommer ut som homosexuell och l&auml;mnar sin familj f&ouml;r att ge sig ut p&aring; en resa som inneh&aring;ller sex, l&ouml;gn, k&auml;rlek, brott och pengar. N&aring;got som oundvikligen landar honom i f&auml;ngelset. V&auml;l d&auml;r tr&auml;ffar han den blyga och genomgode Philip Morris( Ewan McGregor) och de inleder en passionerad k&auml;rlekshistoria som verkar &ouml;vervinna den r&aring;a brutaliteten i f&auml;ngelset.</p>
<p>B&aring;de Jim Carrey och Ewan McGregor levererar imponerande prestationer, fr&aring;n olika sidor av spektrat. McGregor &auml;r fantastisk som l&auml;ttlurad, f&ouml;rsynt, bl&aring;&ouml;gd optimist med en od&ouml;dlig tro p&aring; k&auml;rleken. Carrey &aring; andra sidan spelar en pl&aring;gad sj&auml;l, som aldrig f&aring;tt utrymme att vara sig, aldrig kommit p&aring; vem han &Auml;R, vilket har resulterat i ett behov av att hela tiden anta nya roller, som i ett led av sj&auml;lvutforskning. Steven luras och svindlas, pengar kommer in men f&ouml;rsvinner lika snabbt och n&aring;gonstans i denna process s&aring; blir deras k&auml;rlek lidande och Philip blir f&ouml;rkrossad n&auml;r det kommer fram att de lever en l&ouml;gn.</p>
<p>Jag ser sp&aring;r av "den gamla" Jim Carrey ibland, i det karakt&auml;ristiska minspelet och r&ouml;relsem&ouml;nstret, men han har nu en g&aring;ng f&ouml;r alla bevisat att han &auml;r mer &auml;n clown-byxor, catch-phrases och snubbelhumor. Han har inte &ouml;vergivit detta, det finns d&auml;r, men nu &auml;r det i balans med den mer seri&ouml;sa Jim Carrey.</p>
<p>Man kan dra paraleller till andra "con-artist" filmer p&aring; senare &aring;r, t.ex. <em>Catch Me if You Can</em>(2002) och &auml;ven i viss m&aring;n<em> Ocean&acute;s Eleven- </em>filmerna, som alla handlar om en individ eller grupp som genom att vara sociala kameleonter lyckas lura staten eller privata institutioner p&aring; en massa pengar.</p>
<p>Varf&ouml;r sympatiserar man d&aring; med dessa m&auml;nniskor? De beg&aring;r brott, lurar oskyldiga m&auml;nniskor utan n&aring;gon som helst h&auml;nsyn utan tar det de vill ha. Jag tror att mycket ligger dels i vilken vikt som l&auml;ggs p&aring; karakt&auml;rshistoria och uppbyggnad, vilka traumatiska h&auml;ndelser har agerat katalysator f&ouml;r detta beteende. Kan vi relatera till det?</p>
<p>Jag tror &auml;ven att stora f&ouml;retag &auml;r perfekta m&aring;l eller "offer" f&ouml;r att framkalla denna sorts sympatier, d&aring; m&aring;nga uppfattar f&ouml;retag som stora sj&auml;ll&ouml;sa, mekaniska &aring;ngv&auml;ltar som pressar p&aring; utan en tanke p&aring; m&auml;nniskorna i och utanf&ouml;r. Man vill se n&aring;gon, som dig eller mig, <em>stick it to the man</em>, s&aring; att s&auml;ga.</p>
<p>Ett element som gjorde <em>Catch Me if You Can </em>s&aring; bra var trov&auml;rdigheten i det som visades. Man k&ouml;pte p&aring; n&aring;got s&auml;tt alla galna och v&aring;gade saker han gjorde, &auml;ven om man innnerst inne kanske tvivlade lite. I <em>I love you Philip Morris</em> s&aring; g&ouml;r man inte riktigt det. Filmens snabba ber&auml;ttarstil skapar &aring; ena sidan sp&auml;nning och puls men l&auml;mnar i processen lite osagt. Allting h&auml;nder v&auml;ldigt snabbt och ibland k&auml;nns det som handlingen inte h&auml;nger med det filmen vill ha sagt.</p>
<p>Trots lite sm&aring; skavanker h&auml;r och d&auml;r, s&aring; &auml;r detta en vacker, subtil, underh&aring;llande och bitvis gripande historia om k&auml;rlek, familj, identitet och viljan att vara de vi &auml;lskar till lags. F&ouml;r trots att Steven Russel ljuger, luras och sviker sin omgivning, s&aring; g&ouml;r han det f&ouml;r att han &auml;lskar de och vill g&ouml;ra de lyckliga. Ibland g&aring;r det bara inte som vi t&auml;nkt.</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-259/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Mon, 08 Mar 2010 23:24:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>Oscarsgalan</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-256/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Jag sk&auml;ms lite f&ouml;r att tackla detta &auml;mne, d&aring; jag i all &auml;rlighet inte &auml;n har sett ens h&auml;lften av de nominerade filmerna i &aring;r. Men jag tycker dock att Oscarsgalan &auml;r en s&aring;dan &ouml;verd&aring;dig, incestu&ouml;s, "klapp p&aring; axeln" tillst&auml;llning att jag k&auml;nner mig tvingad att kommentera. Tydligen s&aring; vann " The Hurt Locker" sex stycken statyetter, bl.a. f&ouml;r "B&auml;sta Film" och "B&auml;sta regi", n&aring;got jag inte riktigt kan kommentera d&aring; jag inte sett filmen i fr&aring;ga, men jag tycker &auml;nd&aring; att det &auml;r befriande att en kvinna lyckas smyga in i denna v&auml;ldigt patriarkala bransch och h&auml;vda sig. Det &auml;r sannerligen underligt att det tagit n&auml;rmare 70 &aring;r f&ouml;r en kvinna att vinna b&auml;sta regi- statyetten, beror det p&aring; att kvinnor, precis som i andra yrken, har sv&aring;rare att komma och "bli tagna p&aring; allvar" i en bransch som osar av cigarrer, testosteron och dyr whiskey. Eller har kvinnorna varit underrepresenterade i just regiss&ouml;restolen, och &auml;r detta ett direkt resultat av branschens tillst&aring;nd? Vem vet? Det enda jag vet &auml;r jag verkligen ser fram emot att se " The Hurt Locker" och hoppas dels den lever upp till hypen och &auml;ven att Kathryn Bigelows vinst i f&ouml;rl&auml;ngningen &ouml;ppnar upp f&ouml;r fler kvinnor att g&ouml;ra film, men &auml;ven att Oscarsjuryn &auml;ntligen tagit av sig skygglapparna som tidigare g&ouml;mt 50% av befolkningen.</p>
<p>En film jag dock sett och som ocks&aring; sk&ouml;rdade framg&aring;ngar p&aring; galan var James Camerons mastodontfilm <em>Avatar</em>, som knappast kan ha undg&aring;tt n&aring;gon med &ouml;gon. Filmen vann pris f&ouml;r " <strong>Achievement in visual effects", </strong><strong>"Achievement in art direction", </strong>och<strong> "</strong><strong>Achievement in cinematography", </strong>allts&aring; bara priser f&ouml;r den spektakul&auml;ra visuella sk&ouml;nheten i filmen, inte f&ouml;r det klyschiga inneh&aring;llet.&nbsp; <em>Avatar</em> inneh&aring;ller dels fantastiska visuella inslag, banbrytande teknologi(som s&aring; ofta med James Cameron) och en ganska framtr&auml;dande kritik b&aring;de mot USAs imperialistiska utrikespolitik och &auml;ven sk&ouml;vlingen av Moder Jord och exploateringen av folklslag som lever i harmoni med naturen p&aring; ett s&auml;tt som vi i v&auml;st inte g&ouml;r l&auml;ngre. Om man bara ser till dessa komponenter, och bortser fr&aring;n det platta sk&aring;despeleriet,&nbsp; den" John Rambo"-inspirerade dialogen och den allm&auml;nt stereotypa handligen &ouml;verlag, s&aring; &auml;r <em>Avatar</em>, i min mening, en fantastisk film. Jag kommer ih&aring;g att jag satt d&auml;r i biosalongen, ikl&auml;dd mina extremt snabba 3D- glas&ouml;gon och k&auml;nde mig som ett barn igen, jag t&auml;nkte inte ens p&aring; handlingen eller ens inneh&aring;llet, jag blev helt tagen av den h&auml;pnadsv&auml;ckande milj&ouml; som visades och jag var nog inte den enda som ,f&ouml;r ett &ouml;gonblick d&auml;r, ville bo i denna magiska v&auml;rld, i direkt symbios med naturen,i en v&auml;rld avskalad alla ytligheter. Men sen t&auml;nkte jag att jag kanske inte vill vara en 3 meter l&aring;ng smurf med katt&ouml;gon och j&auml;ttef&ouml;tter, och vi har det ganska bra h&auml;r p&aring; jorden.</p>
<p>Men filmen &auml;r sannerligen en visuell explosion och man l&auml;mnar biografen med tusen intryck och tankar, inga som r&ouml;r handlingen, utan snarare k&auml;nslan av att vi nyss sett filmens framtid.</p>
<p>Ur svensk synpunkt var galan ingen succ&egrave;, Paul Ottoson vann tv&aring; statyetter f&ouml;r sitt ljudarbete p&aring; " The Hurt Locker", och det &auml;r ju verkligen j&auml;ttekul f&ouml;r honom.&nbsp; Patrik Eklunds " Ist&auml;llet f&ouml;r Abrakadabra" fick g&aring; hem lottl&ouml;s, priset f&ouml;r b&auml;sta kortfilm gick ist&auml;llet till den dansk/amerikanska filmen " The New Tenants" med Vincent D'Onofrio i en roll. Jag l&auml;ngtar tills en svensk film &auml;r d&auml;ruppe och tampas om de stora priserna, &auml;ven om jag inser att det &auml;r sv&aring;rt f&ouml;r ett litet land som Sverige att h&auml;vda sig. Men jag har hopp, en dag kommer en svensk st&aring; d&auml;ruppe och tacka Drottning Silvia och k&ouml;ttbullen och vi kan alla k&auml;nna oss stolta.</p>
<p>Ett stort grattis till Christoph Waltz som tog hem priset f&ouml;r b&auml;sta manliga biroll f&ouml;r sin roll som Col. Hans Linda i Tarantinos <em>Inglorious Basterds</em>. &Auml;ven om jag inte &auml;r v&auml;rldens st&ouml;rsta Tarantino fan, och denna film &auml;r sannerligen inget undantag, s&aring; &auml;r Christoph Waltz en fantastisk sk&aring;despelare som verkligen gav liv till filmen, och det ska bli kul att se vad han hittar p&aring; nu.</p>
<p>Tack.</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-256/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Mon, 08 Mar 2010 14:03:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>Horror oooooh...</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-246/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Jag &auml;r en horrorbuff, och jag b&auml;r titeln med stolthet. &Auml;nda sedan jag var en liten p&ouml;jk s&aring; har skr&auml;ckfilmen varit ett konstant element i mitt liv, &auml;ven om jag efter filmstudier har uppt&auml;ckt att allt inte bara handlar om blod, zombies och skrikande ungdomar i skogen. Men fascinationen finns kvar. Jag kan fortfarande bli barnsligt uppjagad och exalterad av Michael Myers som smyger sig p&aring; sina ont anande offer, det krypande obehaget i <em>The Shining</em> och morbidieten i <em>Cannibal Holocaust.</em></p>
<p>&Auml;ven om genrer genom &aring;ren f&aring;tt fram otaliga m&auml;sterverk s&aring; har den precis som alla andra genrer producerat n&aring;gra riktiga bottennapp, detta g&aring;r inte att f&ouml;rneka. M&aring;nga som jag pratat med om skr&auml;ck klagar p&aring; att de ofta &auml;r st&ouml;pta ur samma form, alltid samma tr&ouml;tta stereotypa karakt&auml;rer och att de ofta inte &auml;r realistiska. Detta kan man s&auml;ga om m&aring;nga filmer, inom m&aring;nga olika inriktningar, t.ex. "rom-coms" eller action. Hur ofta har man inte sett en knasig men &auml;lskv&auml;rd tjej fr&aring;n fel sida av sp&aring;ren f&aring; mannen hon alltid dr&ouml;mt eller Bruce Willis som spr&auml;nger samma byggnader och bek&auml;mpar samma ryssar. S&aring; denna kritik finner jag vara n&aring;got ogrundad. Skr&auml;cken har precis som m&aring;nga andra filmer hittat ett koncept som funkar. Hollywood vill s&auml;lja biljetter och tj&auml;na pengar. Man tillhandah&aring;ller en produkt som ska uppfylla ett syfte, i detta fall skr&auml;mma livet ur folk och f&ouml;r att g&ouml;ra m&aring;ste man veta vad folk &auml;r r&auml;dda f&ouml;r. D&ouml;den, ensamhet, &ouml;vergivenhet, blod och m&ouml;rker &auml;r &aring;terkommande teman i filmer, men paketeras bara p&aring; olika s&auml;tt inom olika genrer.</p>
<p>Jag t&auml;nkte bara kort n&auml;mna n&aring;gra av mina favoriter, i ingen speciell ordning som har p&aring;verkat mig p&aring; ett eller annat s&auml;tt.</p>
<p><em>Halloween(1978) </em>var f&ouml;reg&aring;ngaren till bl.a. <em>Scream</em>(1996) och den mindre bra <em>I know What you Did Last Summer</em>(1997). Premissen &auml;r ganska enkel, galen, empatil&ouml;s psykopat m&ouml;rdar sin syster, blir inlagd p&aring; mentalsjukhus, men rymmer m&aring;nga &aring;r senare, p&aring; Allhelgonaafton, med blodiga planer i sinnet..</p>
<p>Denna film blev Jamie Lee Curtis stora genombrott i rollen som m&ouml;rdaren Michael Myers syster och tillika m&aring;let f&ouml;r hans blodiga planer.</p>
<p>Det som g&ouml;r denna film till en s&aring;dan tidl&ouml;s klassiker &auml;r sannerligen inte handligen, &auml;ven om Michael till synes sj&auml;ll&ouml;sa ondska &auml;ven fr&aring;n ung &aring;lder var chockerande, utan det &auml;r snarare sp&auml;nningen som byggdes upp konstant under filmen. Man blandar m&ouml;rdarens POV med skr&auml;mmande musik och obehagliga scener d&auml;r vi &auml;r os&auml;kra p&aring; n&auml;r och hur m&ouml;rdaren ska sl&aring; till. Denna films uppbygganad, och &auml;ven <em>Texas Chainsaw Massacre, </em>l&aring;g till grund f&ouml;r den &aring;terf&ouml;delse av genrer som skedde under 1990-talet. En blandning av peeping-tom oro med vetskapen om kommande skr&auml;ck blev f&ouml;r mycket m&aring;nga och filmen fick motta mycket kritik f&ouml;r sitt explicita material, men det var en av de f&ouml;rsta skr&auml;ckisarna jag s&aring;g och sedan den g&aring;ngen har jag s&auml;kert sett den 15 ggr. F&ouml;r som vi vet, Evil never dies....</p>
<p><em>The Shining</em>(1980) &auml;r Stanley Kubricks tolkning av en Stephen King novell som ofta framst&auml;lls som en av tidernas b&auml;sta skr&auml;ckfilmer. Detta tyckte dock inte Stephen King, som var s&aring; missn&ouml;jd med tolkningen av han l&auml;t en mini-serie g&ouml;ras d&auml;r hans vision kom fram mer. Den n&aring;r dock inte upp till "originalet".</p>
<p>Detta &auml;r fasansfull historia om den k&auml;mpande f&ouml;rfattaren Jack Torrance( Jack Nicholson) och hans familj som ska se efter The Overlook Hotel under en vinter, mest f&ouml;r att ge Jack lugn och ro f&ouml;r att jobba p&aring; sin roman. Familjen uppt&auml;cker snart att hotellet ruvar p&aring; hemska hemligheter och driver Jack in i vaninne, och en resa in i det &ouml;vernaturliga och de m&ouml;rka delarna &auml;v m&auml;nniskan p&aring;b&ouml;rjas..</p>
<p>Denna film har allt en skr&auml;ckfilm ska ha. &Ouml;dsliga scenerier, en sl&auml;ng av det &ouml;vernaturliga, en os&auml;ker utg&aring;ng och fantastiska sk&aring;despelarprestationer. Jack Nicholson var perfekt i rollen och levererar en &ouml;vertygande och skr&auml;mmande inblick i en man som tappat fotf&auml;stet och kontakten med verkligheten. Har ni inte sett denna p&auml;rla s&aring; finns det inget hopp f&ouml;r er.</p>
<p>Om ni d&auml;remot &auml;r sugna p&aring; n&aring;got som inte f&aring;r en att nagla fast sig i soffan av panik&aring;ngest s&aring; kan kanske en splatter &auml;r n&aring;got f&ouml;r er. Jag skulle kalla splatter-genrer f&ouml;r skr&auml;ckens svar p&aring; "chick flicks". De utmanar en inte intellektuellt, inbjuder inte till reflektion utan &auml;r sev&auml;rda f&ouml;r det &ouml;verexplicita v&aring;ldet som till slut n&auml;stan blir skrattretande och den visuella &ouml;verd&aring;dighet m&aring;nga inneh&aring;ller.</p>
<p><em>Braindead, Zombie Holocaust, Cannibal Holocaust</em>, <em>Night of the Living Dead</em> &auml;r alla kultfilmer dels f&ouml;r deras chockv&auml;rde och dels f&ouml;r att de utmanade den g&auml;ngse uppfattningen om v&aring;ld i film, och presenterade filmer som stack i &ouml;gonen p&aring; f&ouml;r&auml;ldrar och f&ouml;rst&aring;-sig-p&aring;are &ouml;ver hela v&auml;rlden som h&auml;vdade att detta explicita v&aring;ld skadade v&aring;ra barn etc etc. Jag h&auml;vdar dock att dessa filmer avdramatiserar d&ouml;den, s&aring; l&auml;nge de &auml;r gjorda med en komisk( Braindead) eller politisk grund ( Cannibal Holocaust). Det som visas i dessa filmer &auml;r inte h&auml;lften s&aring; skr&auml;mmande som det som visas p&aring; nyheterna varje dag, och eftersom film alltid varit en samh&auml;llsreflerkterande medium s&aring; &auml;r det naturligt att genrer v&auml;xer fram som &auml;r en reaktion p&aring; det otroliga v&aring;ld som sker &ouml;verallt i v&auml;rlden. Men de kristiseras f&ouml;r att de g&aring;r emot den f&ouml;rlegade bilden av &auml;ppelk&auml;cka "suburban bliss" med stereotypa, icke-hotande k&auml;rnfamiljer som lever perfekta liv i perfekta samh&auml;llen, helt separerade fr&aring;n omv&auml;rldens ibland bistra realiteter. Dessa filmer finns och kommer forts&auml;tta g&ouml;ras, s&aring; l&auml;nge folk k&ouml;per biljetter och i f&ouml;rl&auml;gningen s&aring; l&auml;nge folk vill se en dramtiserad bild av skr&auml;ck och v&aring;ld ist&auml;llet f&ouml;r att titta p&aring; v&auml;rlden omkring de.</p>
<p>tack</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-246/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Wed, 03 Mar 2010 14:35:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>Mer dokumentär..</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-241/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Jag &auml;r hookad! Som en cokefiend sitter jag h&auml;r och knarkar dokument&auml;rfilm. Jag som trodde det bara var en s&aring;n d&auml;r 24-timmars influensa liknande, men ack s&aring; fel jag haft.</p>
<p>Jag har bl.a. sett <em>Grey Gardens(1976)</em>, en film fr&aring;n "direct cinema" inriktningen av dokument&auml;rer, som har samma komponenter som cinema varit&egrave;. Man visar livet s&aring; som det &auml;r, kameran blir ett verktyg f&ouml;r att visa vanligt liv, utan de begr&auml;nsningar som mer styrda dokument&auml;rer innefattar. Handh&aring;llna kameror underl&auml;ttade denna typ av filmande f&ouml;r att det blir enklare att f&aring;nga "sanningen" n&auml;r man slipper steadycam som i sin form kan vara begr&auml;nsande, b&aring;de praktiskt och estetiskt.</p>
<p>F&ouml;r att &aring;terg&aring; till filmen i fr&aring;ga, <em>Grey Gardens</em>, som &auml;r regisserad av br&ouml;derna Maysles, kretsar kring de f&ouml;rra societetslejonen  Edith " Big Edie" Ewing Bouvier Beale och hennes dotter Edith "Little Edie" Bouvier Beale som bor i ett fl&aring;digt hus i det exklusiva omr&aring;det East Hamptons utanf&ouml;r NY. Filmen visar deras brokiga relation, f&ouml;rlorade dr&ouml;mmar och livets ibland r&aring;a realitet. B&auml;gge kvinnorna har levt sina liv i NYs &ouml;verklass men &auml;r nu f&ouml;rpassade till ett liv i ett nerg&aring;nget hus med massa katter och gr&auml;vlingar som enda s&auml;llskap f&ouml;rutom varandra.</p>
<p>Detta &auml;r en tragisk historia om ensamhet, utsatthet och hur fallet fr&aring;n toppen ibland kan vara v&auml;ldigt h&ouml;gt. Little Edie po&auml;ngterar st&auml;ndigt hur hon inte trivs med ensamheten i huset, hur hon ska flytta tillbaka till New York och starta ett nytt liv, men samtidigt s&aring; tyngs hon av skulden av att l&auml;mna sin gamla mamma ensam. Big Edie, som tidigare varit en relativt framst&aring;ende s&aring;ngare, anser sig nu f&ouml;r gammal f&ouml;r att leva ett liv utanf&ouml;r huset, och tar ut sin frustration p&aring; sin dotter genom att st&auml;ndigt kritisera och f&ouml;rl&ouml;jliga henne.</p>
<p>Jag tycker detta &auml;r en intresant film och en intressant skola av dokuent&auml;rfilm, men filmen kan ibland bli lite monoton och repetitiv. Kvinnorna sjunger, br&aring;kar, &auml;ter, dottern klagar, mamman klagar sedan b&ouml;rjar de om igen dagen efter.&nbsp; Detta blir aningen frusterande, till och med irriterande efter ett tag, och man &ouml;nskar bara att dottern skulle flytta d&auml;rifr&aring;n och l&auml;mna denna elaka gamla tant med sina katter.</p>
<p>Men det g&ouml;r hon inte, och d&auml;ri ligger filmens po&auml;ng och hela genrerns beh&aring;llning. Livet kommer inte med en redigerngsfunktion, praktikalitet och trygghet kommer ofta f&ouml;re dr&ouml;mmar och visioner. Little Edie vill s&aring; mycket, trots att hon var 56 vid inspelningen, men hennes mamma intalar henne att hon inte duger och att ingen man vill ha henne. De har n&aring;got slags vrickat beroendef&ouml;rh&aring;llande, d&auml;r modern trots sina of&ouml;rm&aring;ga att uttrycka k&auml;rlek, &auml;nd&aring; uppenbarligen &auml;lskar sin dotter och vill ha henne kvar. Dottern &aring; andra sidan finner trygghet i sina begr&auml;nsningar, och &auml;ven om hon har en v&auml;ldigt infantil framtoning indr&auml;nkt i undertryckt sorg, s&aring; &auml;r hon tryggare i huset &auml;n i denna stora v&auml;rlden, som kanske inte vill ha henne.</p>
<p>Detta &auml;r sannerligen inte en feel-good film, man st&auml;nger av och k&auml;nner sig vemodig och hoppl&ouml;s, samtidigt som filmen inbjuder till relektion. Man undrar vad som h&auml;nt i deras liv f&ouml;r att driva dem in i denna destruktiva v&auml;rld av ensamhet och sorg. Och man &ouml;nskar att man aldrig hamnar d&auml;r sj&auml;lv...</p>
<p>Nu till n&aring;got helt annat..</p>
<p><em>American Movie</em>(1999) handlar om den evigt optimistiska slackern Mark Borchardt, som har som livs m&aring;l att g&ouml;ra en "amerikansk klassiker", i hans fall splatterfilmen <em>Northwestern</em>. Projektet har p&aring;g&aring;tt i 7 &aring;r, men hela tiden skjuts inspelningen upp, p&aring; grund av b&aring;de personliga och ekonomiska problem. Trots problemen d&ouml;r aldrig Mark's entusiasm, och hans driv och passion f&ouml;r denna film &auml;r smittande och man hoppas verkligen att det ska bli en succ&egrave;, &auml;ven om oddsen talar emot honom. Vi f&aring;r ut&ouml;ver Mark tr&auml;ffa hans familj, som f&ouml;rs&ouml;ker vara uppmuntrande, men b&ouml;rjar tvivla p&aring; om han n&aring;gonsin kommer kunna slutf&ouml;ra filmen. Mark's farbror Bill, en gammal man som verkar tr&ouml;tt p&aring; livet agerar som huvudfinansi&auml;r, och &auml;ven han p&aring;verkas av Mark's entusiasm och deras relation &auml;r b&aring;de underh&aring;llande och r&ouml;rande. Filmens beh&aring;llning, f&ouml;rutom Mark, &auml;r hans tr&ouml;ge,narkotika och alkoholskadade kompis Mike, som bara verkar glida med, egentligen omedveten om vad som f&ouml;rsig&aring;r runt honom. Han bara &auml;r. Och det r&auml;cker l&aring;ngt.</p>
<p>Samtidigt som filmen &auml;r i grunden positiv, s&aring; visar den &auml;ven en grupp m&auml;nniskor som verkar utanf&ouml;r den amerikanska dr&ouml;mmen, men som desperat f&ouml;rs&ouml;ker bli en del av den. Och man hoppas att de n&aring;r fram.</p>
<p>P&aring; tal om den amerikanske dr&ouml;mmen s&aring; kan jag rekommendera <em>Spellbound</em>, en intressant och l&auml;ttsam dokument&auml;r om &aring;tta ungdomars v&auml;g till The National Spelling Bee( stavningst&auml;vling) och deras rigor&ouml;sa tr&auml;ningsschema, d&auml;r varje dag &auml;r fullsp&auml;ckad med lexikon och repetition. Den &auml;r fascinerande och imponerande, dessa ungdomar &auml;r v&auml;ldigt flitiga och ger upp mycket f&ouml;r att tr&auml;na, t.ex. sociala aktiviteter och sport. Men de vill lyckas till varje pris, f&ouml;r om man inte &auml;r f&ouml;rst &auml;r man sist, en inst&auml;llning som &auml;r ett direkt resultat av jakten p&aring; den amerikanska dr&ouml;mmen, som skymtas vid horisonten i detta fall f&ouml;rkl&auml;dd i lexikon och dataprogram.</p>
<p>B&auml;gge dessa filmer visar dr&ouml;mmen m&aring;nga har att "b&auml;ttra sig", att visa sig v&auml;rdig andras beundran, &auml;ven om filmerna har v&auml;ldigt olika utg&aring;ngspunkter. Denna dr&ouml;m kan i vissa fall leda till rikedom och ber&ouml;mmelse men i de flesta slutar den med besvikelse och f&ouml;rlustens bittra eftersmak.</p>
<p>S&aring; start watchin&acute;!</p>
<p>tack</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-241/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Tue, 02 Mar 2010 18:04:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>Dokumentärer</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-234/</link>
<description><![CDATA[<p><p>P&aring; senaste tiden har jag varit v&auml;ldigt inne p&aring; dokument&auml;rer, allt fr&aring;n mockumentaies a la<em> And God Spoke</em>(1993) till <em>The King of Kong: A Fistful of quarters</em>(2007). Jag vet inte vad den nyfunna passion f&ouml;r dokument&auml;rer kommer ifr&aring;n men jag antar att jag k&auml;nner mig lite m&auml;tt p&aring; fiktionens uppenbara konstruktion och suktar efter lite hederlig realism, hur nu den &auml;n ser ut.</p>
<p><em>The King of Kong: A Fistful of quarters</em> &auml;r en hysteriskt rolig, men bitvis hj&auml;rtsk&auml;rande historia om Bill Mitchell aka The King, den legendariska Donkey Kong spelaren och d&aring;varande v&auml;rldsrekordh&aring;llaren, och hans utmanare Steve Weibe, som f&aring;r g&aring; till extrema l&auml;ngder f&ouml;r att visa sig v&auml;rdig i detta digra s&auml;llskap.</p>
<p><em>Anvil: The Story of Anvil</em>(2007) &auml;r en fantastisk film om tv&aring; till synes avdankade rockgubbar, som fors&ouml;ker sl&aring; sig fram i en ungdomsfixerad bransch 25 &aring;r efter deras genombrott. En film fylld av dr&aring;pliga scener a la Spinal Tap, oh&auml;mmad passion och vilja, k&auml;rlek och v&auml;nskap.En film om att aldrig ge upp, hur mcyket &auml;n oddsen talar emot dig. Lite <em>Spinal Tap</em> m&ouml;ter <em>The Wrestler. SE !!!!</em></p>
<p>Se &auml;ven <em>And God Spoke, Trekkies, American Movie, Grizzly Man, Trekkies 2</em> och varf&ouml;r inte <em>This is Spinal Tap</em>, om ni nu p&aring; n&aring;got s&auml;tt missat den. Nu har lite sm&aring;tt och gott s&aring; knock yourselves out och upplev lite "verklighet" i denna v&auml;rld av konstruerad verklighet. Eller f&ouml;r alla stoners d&auml;rute, kolla p&aring; <em>Super High Me,</em> samma sak som <em>Super Size Me</em> fast med gr&auml;s ist&auml;llet f&ouml;r hamburgare=).</p>
<p>I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede."</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>PS. Jag hade skrivit v&auml;rsta debattartikeln om detta &auml;mne men n&auml;r jag skulle posta det s&aring; f&ouml;rsvann det, jag befarar att denna sida &auml;r f&ouml;rh&auml;xad f&ouml;r att f&ouml;rhindra mitt bloggande. F&aring;r nog ringa hon lilla tjejen i Poltergeist s&aring; att hon kan: Exooooooorcise the demons" DS.</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-234/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Mon, 22 Feb 2010 15:01:00 +0100</pubDate>
</item>
<item>
<title>It&apos;s NOT Complicated..</title>
<link>http://film.nu/blogg-40/post-196/</link>
<description><![CDATA[<p><p>Goddag v&auml;nner!</p>
<p>Har sedan sist sett en massa film, n&aring;gra bra och n&aring;gra mindre bra..&nbsp;</p>
<p>Jag l&auml;ste i en tidning f&ouml;r ett tag sedan om filmen <em>It's Complicated</em>(2010), med Meryl Streep och Alec Baldwin som ett fr&aring;nskilt par som under f&ouml;rs&ouml;ker komma underfund med sina k&auml;nslor f&ouml;r varandra, och i processen l&auml;ra k&auml;nna sig sj&auml;lva.</p>
<p>Jag vet att man inte ska ta recensioner som st&aring;r p&aring; framsdan p&aring; f&auml;r stort allvar, d&aring; de ofta &auml;r utdrag helt tagna ur sitt sammanhang och inte alls beh&ouml;ver vara talande f&ouml;r filmen. Detta &auml;r ett s&aring;dant exempel.</p>
<p>P&aring; framsidan stod det n&aring;got i stil med: Film kan inte bli roligare &auml;n s&aring; h&auml;r! Och: Jag har aldrig skrattat s&aring; mycket i hela mitt liv". Detta lovade ju sannerligen v&auml;l s&aring; jag s&aring;g den, med f&ouml;rhoppningar att sk&aring;da n&aring;got fantastiskt, n&aring;got som skulle f&ouml;r&auml;ndra s&auml;ttet jag ser p&aring; film, och i f&ouml;rl&auml;ngningen &auml;ven livet..S&aring; blev det inte riktigt.</p>
<p>Meryl Streep spelar en framg&aring;ngsrik kvinna, som har allt man kan dr&ouml;mma om, underbara barn och massa pengar. Men n&auml;r hennes ex-man( Alec Baldwin) &aring;ter dyker upp i hennes liv, nu omgift, s&aring; tvingas hon g&aring; p&aring; djupet med sina k&auml;nslor och varf&ouml;r allt blev <em>so complicated..</em></p>
<p>Alec Baldwin och Meryl Streep &auml;r b&auml;gge duktiga sk&aring;despelare, som lyckas v&auml;cka liv i de h&auml;r ganska platta, ointressanta och stereotypa karakt&auml;rerna och &aring;stadkomma n&aring;gon slags intensitet i filmen.&nbsp; Steve Martin som en udda arkitekt/ k&auml;rleksintresse f&ouml;r Streep, &auml;r v&auml;l ocks&aring; hyfsad, jag &auml;r dock av uppfattningen att han inte &auml;r rolig. Alls. Han ser bara ut som en lergubbe som b&auml;st passar i Disney-filmer om talande hundar eller j&auml;ttelika mormonfamiljer( <em>Cheaper by the dozen</em>). Och n&auml;r han ska framf&ouml;ra n&aring;got av seri&ouml;sare karakt&auml;r tycker jag han faller platt, hans framf&ouml;rande k&auml;nns krystat och hans samspel med Meryl Streep saknar gnista och passion.</p>
<p>Sedan k&auml;nner jag mig tvingad att n&auml;mna hur regiss&ouml;ren Nancy Meyers har lyckats reducera John Krasinski( <em>The Office)</em> till en f&ouml;rpubertal, tafatt t&ouml;nt. Och inte en rolig t&ouml;nt med sj&auml;vldistans och sarkastisk humor utan en tr&aring;kig t&ouml;nt a la Jamie Kennedy...</p>
<p>Birollslistan best&aring;r av mer eller mindre etablerade sk&aring;despelare, Meryl Streeps son spelas t.ex av Hunter Parrish( <em>Weeds</em>), men problemet kvarst&aring;r, jag tror inte p&aring; deras sockrs&ouml;ta, infantila familjerelation som i vissa stunder &auml;r rent ut sagt obehaglig( om ni sett filmen vet ni vilken jag menar, hint: s&auml;ng). Hela familjekonstelation k&auml;nns krystad och tillgjord, utan vare sig naturliga k&auml;nslor eller uppriktig intimitet.</p>
<p>Ja, hela filmen kan sammanfattas i ett ord: Krystad.</p>
<p>Regiss&ouml;ren Nancy Meyers( <em>What Women Want, The Holiday)</em> &auml;r k&auml;nd f&ouml;r att g&ouml;ra filmer om medel&aring;lderskvinnor f&ouml;r medel&aring;lders kvinnor, antar jag. Jag inser att i filmens v&auml;rld, d&auml;r s&aring; mycket kretsar kring ungdom och sk&ouml;nhet, s&aring; finns det en marknad f&ouml;r filmer som handlar om folk med rynkor och kesol&aring;r, men det &auml;r synd att dessa fimer oftast &auml;r s&aring; klyschiga med utstakade stereotypa mansbilder, och &auml;ven en generell syn p&aring; kvinnor som perfekta varelser vars enda problem &auml;r de som m&auml;n orsakar. Denna inst&auml;llning &auml;r v&auml;ldigt vanlig inom sj&auml;lvhj&auml;lpsb&ouml;cker, n&aring;got vi unders&ouml;kt i skolan, d&auml;r kvinnor m&aring;ste &auml;ndra m&auml;ns "naturliga" sociala m&ouml;nster f&ouml;r att uppn&aring;a samma niv&aring; av "upplysning". &Auml;ven b&ouml;cker riktade mot m&auml;n uppmanar de att &auml;ndra den socialt inpr&auml;ntade modellen f&ouml;r hur en man "ska" upptr&auml;da och ers&auml;tta den med den ny f&ouml;rb&auml;ttrad. Detta resonemnag har sina po&auml;nger, men problemet med de &auml;r samtidigt att problemen ofta &auml;r kulturellt betingade och &auml;r sv&aring;ra att generellt applicera p&aring; ett samh&auml;lle. Men det t&aring;ls att unders&ouml;kas.</p>
<p>Jaja, f&ouml;r att &aring;terg&aring; till filmen, s&aring; &auml;r den lite v&auml;l f&ouml;ruts&auml;gbar f&ouml;r att vara intressant, dock &auml;r det inte riktigt givet hur den ska sluta men har man sett Nancy Meyers tidigare verk kan man gissa.</p>
<p>K&auml;rleken &auml;r sv&aring;rdefinierad och sv&aring;r att underh&aring;lla, och &auml;ven om den f&ouml;rsvinner eller bleknar finns den alltid kvar. Men k&auml;rlek &auml;r inte l&auml;tt och det &auml;r sv&aring;rt att veta vart den f&ouml;r en. Typ s&aring; skulle en synopsis f&ouml;r denna film l&aring;ta. J&auml;vligt klyschigt, pardon my french..</p>
<p>Men den &auml;r l&auml;ttsm&auml;lt, sm&aring;rolig och borta lika snabbt snabbt som creditsen rullar, rekommenderas f&ouml;r filmkv&auml;ll med mamma och mormor, eller som en rolig scam p&aring; grabbkv&auml;llen.</p>
<p>Betyg: 2/5</p>
<p>&nbsp;</p></p>]]></description>

<guid>http://film.nu/blogg-40/post-196/</guid>
<author>red@film.nu (tobias t)</author>
<pubDate>Wed, 10 Feb 2010 19:05:00 +0100</pubDate>
</item>
	</channel>
	</rss>

