Poster med etiketten “ewanmcgregor”

När jag för första gången sedan Avatar  kom iväg för att kolla på bio så fick denna lilla pärla äran att förgylla min måndagskväll. Jag hade inte hört så mycket om filmen, förutom att Jim Carrey och Ewan Mcgregor spelade ett homosexuellt par som scammar en massa människor på pengar. Men den handlar om så mycket mer än så..

Filmen är baserad på den sanna historien om Steven Russel,  en man som levde det perfekta småstadslivet med fru, barn och aktivt arbete i den lokala kyrkan. Men så en dag bestämmer han sig för att sluta leva en lögn, han kommer ut som homosexuell och lämnar sin familj för att ge sig ut på en resa som innehåller sex, lögn, kärlek, brott och pengar. Något som oundvikligen landar honom i fängelset. Väl där träffar han den blyga och genomgode Philip Morris( Ewan McGregor) och de inleder en passionerad kärlekshistoria som verkar övervinna den råa brutaliteten i fängelset.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor levererar imponerande prestationer, från olika sidor av spektrat. McGregor är fantastisk som lättlurad, försynt, blåögd optimist med en odödlig tro på kärleken. Carrey å andra sidan spelar en plågad själ, som aldrig fått utrymme att vara sig, aldrig kommit på vem han ÄR, vilket har resulterat i ett behov av att hela tiden anta nya roller, som i ett led av självutforskning. Steven luras och svindlas, pengar kommer in men försvinner lika snabbt och någonstans i denna process så blir deras kärlek lidande och Philip blir förkrossad när det kommer fram att de lever en lögn.

Jag ser spår av "den gamla" Jim Carrey ibland, i det karaktäristiska minspelet och rörelsemönstret, men han har nu en gång för alla bevisat att han är mer än clown-byxor, catch-phrases och snubbelhumor. Han har inte övergivit detta, det finns där, men nu är det i balans med den mer seriösa Jim Carrey.

Man kan dra paraleller till andra "con-artist" filmer på senare år, t.ex. Catch Me if You Can(2002) och även i viss mån Ocean´s Eleven- filmerna, som alla handlar om en individ eller grupp som genom att vara sociala kameleonter lyckas lura staten eller privata institutioner på en massa pengar.

Varför sympatiserar man då med dessa människor? De begår brott, lurar oskyldiga människor utan någon som helst hänsyn utan tar det de vill ha. Jag tror att mycket ligger dels i vilken vikt som läggs på karaktärshistoria och uppbyggnad, vilka traumatiska händelser har agerat katalysator för detta beteende. Kan vi relatera till det?

Jag tror även att stora företag är perfekta mål eller "offer" för att framkalla denna sorts sympatier, då många uppfattar företag som stora själlösa, mekaniska ångvältar som pressar på utan en tanke på människorna i och utanför. Man vill se någon, som dig eller mig, stick it to the man, så att säga.

Ett element som gjorde Catch Me if You Can så bra var trovärdigheten i det som visades. Man köpte på något sätt alla galna och vågade saker han gjorde, även om man innnerst inne kanske tvivlade lite. I I love you Philip Morris så gör man inte riktigt det. Filmens snabba berättarstil skapar å ena sidan spänning och puls men lämnar i processen lite osagt. Allting händer väldigt snabbt och ibland känns det som handlingen inte hänger med det filmen vill ha sagt.

Trots lite små skavanker här och där, så är detta en vacker, subtil, underhållande och bitvis gripande historia om kärlek, familj, identitet och viljan att vara de vi älskar till lags. För trots att Steven Russel ljuger, luras och sviker sin omgivning, så gör han det för att han älskar de och vill göra de lyckliga. Ibland går det bara inte som vi tänkt.