Det började med att jag såg Kameliadamen, sen öppnade sig en värld av film och kulturhistoria. Kameliadamen med Greta Garbo spelades in 1936, baserad på Dumas La Travia och inspiration för Moulin Rouge. Men en tidigare version spelades in 1921, en stumfilm med den tidens stjärnor Rudolph Valentino och Alla Nazimova. Jag var säker på att jag hört namnet förut, förmodligen för att jag är smått besatt av Hollywoods Golden Age-historia. Nazimova var en rysk lesbisk excentriker som vid höjden av sin karriär byggde The Garden of Allah. Ett spanskinspirerat storgods på Sunset Boulevard där hon började bygga bungalows runtomkring och anlägga pool och restaurang. Det började gå dåligt ganska snart och hon var tvungen att sälja anlägnningen och bli en av hyresgästerna i en av stugorna. Det här blev dock ett tillhåll för allsköns spännande människor, Gloria Swanson, Greta Garbo, John Barrymore, Clara Bow, Buster Keaton, Ramon Navarro, bröderna Marx, Ava Gardner, Errol Flynn, Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Ernest Hemingway, Lillian Hellman, Joe E. Lewis, Artie Shaw, Marlene Dietrich, George Kaufman, Laurence Olivier. Stället var ett tillhåll för hedonism, spriten flödade under förbudsåren och det var tydligen vid poolen, som Nazimova format efter Svarta Havet för att påminne henne om sitt hemland, som Marilyn Monroe upptäcktes. F Scott Fitzgerald bodde här under en tid och skrev här sin sista och ofullständiga bok, The Last Tychoon.

Garden of Allah låg mitt i händelsernas centrum, mitt emellan alla inneklubbar som Ciro’s och Schwab's Drugstore, apoteket där Joe Gillis, huvudkaraktären i Sunset Boulevard träffade sina vänner. För Gloria Swansons stora roll var direkt baserad på Nazimova, den stora stumfilmsstjärnan som levde i det förflutna.På 50-talet hade Garden of Allah förlorat all sin charm, stjärnorna var borta och stället hade dragit till sig fel sorts folk. 1959 revs byggnaden och gav kanske senare upphov till Joni Mitchells sång Big Yellow Cab, ”Paved paradise to put up a parking lot”. På platsen finns nu ett köpcentrum med en McDonalds.

Hör upp. Vi har en rättelse att lägga till i våra historieböcker. Det har uppenbarligen blivit fel. Det är så att varulvar är inte alls en mytologisk hårig vild varelse vars etymologi går många tusen år tillbaka i den mänskliga historien. Det är istället så att varulven skapades någonstans runt det helgade året 2003 av en mormonsk författare från USAs mellanvästern. Varulven är inte alls en best utan tar skepnad av en renrakad tonårskille som käkat proteinpulver och tillbringat större delen av sin dag på gymmet. Läs beviset här.

SVT har presenterat sitt dokumentärutbud för det kommande året och det är smått fantastsikt. Det här är ett axplock: Videocracy, The Cove, Man on Wire, Grizzly Man, Bananas. Många prisbelönta och mycket intressanta val. Ser fram emot en hel del kvällar framför TVn. De går under den nya vinjetten Dox och startar 30 mars. 

Just nu ligger det en mycket rekommenderbar dokumentär på SVTplay. From Weepies to Chic Flics som på svenska lite tråkigt får heta Tjejer på bio. Den detaljer hur kvinnor porträtteras på film från filmens början tills nu. Det är intressant att se ett akademiskt perspektiv på till exempel de filmer som kom ut efter andra världskriget då temat ofta var att hemmet var den rätt platsen för kvinnan, att arbete var farligt och jobbigt och att kärleken och familjen var det viktigaste. Det speglade männens rädsla att kvinnorna som börjat arbeta under kriget skulle vilja ha mer friheter. 

En annan intressant notering var något Nora Ephron sa om att de oftast endimensionella kvinnokaraktärer vi ser på bio nu inte är ett resultat av sexism utan av ekonomin. Filmbolagen är så rädda/insnöade på att få maximal vinst på en film att de bara vill producera saker som når de allra största massan. Det är oerhört svårt att göra en film måste klassificeras som barnförbjuden. Påminner mig om en annan bra dokumentär, This Film Is Not Yet Rated om den amerikanska klassificeringspanelen. Medlemmarna är hemliga och ger inga motiveringar till hur de klassificerar. Ofta klipps det hej vilt i scener där kvinnors njutning eller, enligt den kristna högern, omoraliska sidor visas medans övervåld är ok så länge inget realistiskt lidande eller blod visas.  

Häromkvällen såg jag Freaks. Regissören Tod Browning hade rönt enorma framgångar i Hollywood med Dracula 1931 och hade innan dess circa 50 filmer på sitt CV. Han fick manuset till Freaks som var omartbetat från en novell, och älskade det. Studion MGM lät honom genomföra projektet, antagligen enbart på grund av hans goda rykte. Filmen utspelar sig bakom scenerna på en kringresande cirkus där traditionella cirkusartister delar scen med ”freaks”, deformerade människor som visades upp i syfte att chockera, även om de flesta av dem hade inövade cirkusrutiner de genomförde.

Trapetsdansösen Cleopatra fångar intresset hos dvärgen Hans och spelar med när hon får reda på att han har en avsevärd förmögenhet. Filmen introducerar en galleri av fantastiska karaktärer, personer som vid tidpunkten då det ännu var socialt acceptabelt att ställa ut funktionshindrade människor som zoodjur, faktiskt försörjde sig på cirkusarbete.

Många av dem levde med så grova handikapp att man förundras av det faktum att de ens lever, än mindre att de levde långa liv där de var i konstant arbete. Det visade sig svårt att hitta den kvinnliga huvudrollen, Myrna Loy var påtänkt men bönade och bad sin agent att få slippa göra filmen då manuset fick henne att må illa. Filmen fick premiär 1932 med taglinen ”Can a full grown woman truly love a MIDGET?” men fick knappt någon publik innan den totalförbjöds i 30 år då den var mogen för världen, men den belades då med en X-märkning. Vilken gåva att filmen överhuvudtaget blev gjord och återfinns nu som tidsdokument för oss, att de underbara karaktärerna fått bli notoriska. I denna makabra grupp var det en person som stod ut för mig, Johnny Eck. Någon sa att om man satt honom bakom ett skrivbord hade han sett ut som en nyhetsankare eller en fotomodell. Man grips direkt av hans oerhört karismatiska och vackra ansikte innan man tittar neråt och inser att han tar slut någonstans vid midjan. Han kallades Half-boy och föddes helt frisk tillsammans med en tvillingbror i Baltimore 1911. Han var stark och tog sig fram helt obehindrat enbart på sina armar. Han började tidigt jobba på cirkusar och freak shows. Bland annat genomförde han med sin bror det ultimata såga-man-itu-tricket. Brodern lade sig i lådan som sedan sågades itu. Han bydde plats med Johnny som lade sig i den övre lådan och en dvärg som förklädd i ett par långa byxor i den nedre. Sedan hoppade de båda ur och Johnny började jaga sina ben samtidigt som publiken skrek av förskräckelse.

Trots det spott och spe som dessa fantastiska ovanliga människor utsattes för så verkade han vara en alltigenom lycklig och positiv människa. Det finns många sköna citat från honom, som till exempel: ”Why would I want legs? Then I'd have pants to press." Och "What can you do that I can't do, except tread water?"

Tod Brownings karriär var slut efter Freaks och han slutade sitt liv som enstöring.  

Johnny Eck arbetade livet ut, han blev en oerhört duktig målare och bodde i Baltimore fram till sin död 1991. Ända sedan 90-talet har det varit tal om en film om Johnny Eck, det är främst Leonardo Di Caprio som försökt driva projektet. Nu verkar det som att något är på väg, Living Half-Boy ska enligt IMDB ha premiär nästa år.

Till slut finns det även en historia om den genialiska författaren F. Scott Fitzgerald. Han jobbade på MGM som manusförfattare samtidigt som Freaks spelades in. Han kände sig aldrig hemma hos Hollywoods gliterati så han brukade tillbringa sin lunchtimme med cirkusfreaken.

Matthew Goodes namn avslöjar något om hans karaktär. Han är en bra skådespelare, han var det enda bra i Match Point, han var fantastisk i Brideshead Revisited. Han får ofta spela Britisk artig aristokrat och passar så formmässigt in i den rollen att man blir lite perplex när han är oförskämt ful i munnen. I en intervju i The Telegraph nyligen pratade han om sin nya film Leap Year. Filmen är en variant av den klassika tematiken, Flicka tycker om pojke, beger sig av på resa, träffar annan pojke som är totalt olik henne och som hon hatar, knasiga förvecklingar händer, flicka kommer på att pojke nummer två inte är så dum och precis när hon är på väg att kasta sig i armarna på pojke nummer två dyker pojke nummer ett upp igen.

I Leap Year har de tagit den här premissen och lindat in den i en ytterst habil och tunt fernissad historia där flicka, här spelad av Amy Adams är desperat giftaskrank, när hon inte blir friad till och pojken reser till Irland får hon snilleblixten att åka dit och fria till honom eftersom det enligt Irländsk folklore är tillåtet för kvinnor att fria till män på skottdagen. Jag lämnar alla faktum om att vi lever i 2000-talet och att emancipationen var mer välmående för 100 år sedan, åt sidan för tillfället. Efter att bara ha sett trailern (och trailern visar allt som händer fram till 12 minuter innan slutet så behovet att betala goda pengar för att se alstret verkar onödigt bara av den anledningen) kan man konstatera att hollywoodfilmer där man skrattar åt de åh så knasiga europeerna fortfarande inte är roliga.

Skådespelare brukar traditionellt vara ganska återhållsamma om sina snedsteg i branchen. Även om det är filmer som är 10-20 år gamla, kanske inspelade alldeles i början av deras karriär hör man sällan prata missgynsamt om dem. I sin intervju säger Matthew Goode, som vi ska komma ihåg är mitt i promotionstadiet för filmed Leap Year, att citat ” Jag är säker på att massor av folk kommer säga att det är den sämsta filmen 2010”.

Matthew Goode verkar vara ganska konstant anställd och är dessutom aktuell med prisbelönta filmed A Single Man. Varför skrev han ens under kontraktet för Leap Year? Var det för att han fick spela en bondläpp och göra en irländsk dialekt istället för sin sedvanliga engelska snobb?

”Det var huvudsakligen därför jag tog rollen – så att jag kunde åka hem på helgerna. Tro mig, det berodde inte på manuset.” 

Han håller sin inte enbart till att kritisera sin senaste arbetsgivare utan ger även bröderna Weinstein en släng av sleven genom att klaga på att de inte marknadsför A Single Man ordentligt. Hans motspelare i Brideshead Revisited Ben Wishshaw var tydligen inte tillräckligt kreativ i sin roll, en roll som Matthew borde ha fått istället enligt honom själv. Frispråkig är han iallfall men är det uppfriskande eller respektlöst?

OBS. Denna post innehåller spoilers!

Det är inte alls underligt att Russell Brand är älskad i Nordamerika. Han är den perfekta amerikanska drömmen. Någon som var en utslagen knarkare och arbetslös efter att ha kommit till sitt jobb på MTV klädd som Osama Bin Laden den 12 september 2001. Han gick från det till att bli upskattad komiker med egna TV-program och en radio show i Storbiritannien till att få stora roller i Disneyproducerade storfilmer i Hollywood. Att han är ful i mun, flirtar med allting med en puls och klär sig i tighta kvinnobyxor ses bara som anglosaxiskt charmigt och vågat i USA. 

Han är talangfull och har en oerhörd förmåga att vara kvick och spydig med brillians inom loppet av en hundradels sekund. Det är antagligen det som är skälet till att han nu har premiär på sin tredje Hollywood film där han spelar huvudrollen, en spin off på den endimentionella karaktär han spelade i Forgetting Sarah Marshall. I Get Him To The Greek spelar han igen den nerdankade engelska rockstjärnan Aldous Huxley. Den andra huvudrollen spelas av Jonah Hill som även spelade mot Brand i Sarah Marshall men som nu är en annan karaktär än dock ganska lik den förstnämnda karaktären (hänger ni med?). Jonah Hill är ny på det stora skivbolaget och får i uppdrag att hämta Brand i London för att få honom att spela sin comebackkonsert på lokalen The Greek. Titeln säger allt du behöver veta. 

Jag läste manuset för några månader sedan och tydligen har en hel del ändrats efter det. Till exempel har Jonah Hill en fin, stödjande och stadig flickvän som filmen igenom är väldigt mogen och honom trogen tills i en av slutscenerna då hon har sex med Brand i deras gemensamma lägenhet och sedan i slutet klagar på att hon drabbats av en könssjukdom. Karaktären har byggts upp igenom hela filmen för att sedan totalt trashas för ett billigt skämt. Och det är inte i närheten det sämsta med manuset.

Det är över ett år sedan Russell Brand avslutade sitt radioprogram på BBC Radio 2 efter den så kallade Sachsgateskandalen då han och Jonathan Ross ringde upp den åldriga skådespelaren Andrew Sachs och lämnade ett antal förargelseväckande meddelanden på hans telefonsvarare. Några veckor innan det avsnittet sändes försvann Matt Morgan från The Russell Brand Show. Matt Morgan var yin till Brands yang. De hade varit kompisar från tonåren och Morgan hade alltid sopat upp Brand efter hans knarkäventyr, det var han som drog iväg honom ut ur bordeller och sade till honom att lägga in sig på rehab. I programmet blev Morgans hypokondriska, syniska, blyga person den perfekta motvikten mot Brands utåtsvävande självförklarade jesuskaraktär. De flesta hysteriskt roliga avsnitten av radioprogrammet byggde på att Brand berättade en historia om något han varit med om och att Morgan suckade i bakgrunden och sedan berättade samma historia från det motsatta perspektivet. Som alla de perfekta komediaparen var de varandras motpoler. Hade han varit där hade telefonen lagts på efter det första meddelandet till Sachs. Hade han varit där hade antagligen Get Him To The Greek aldrig sett dagens ljus.