Shutter Island har nog inte kunnat förbigå någon. Martin Scorcese har lyckats tygla Leo DiCaprio från att återigen komma bort från en ilsken, naiv, frustrerad karaktär(ofta fallet med DiCaprio) och gör i det stora hela en bra film. Dock får den mig varken att rygga tillbaka av förakt eller att dregla av förundran. Den skapar en likgiltighet hos mig, vilket jag tycker har varit en röd tråd i Scorceses senaste skapande. Han besitter någon slags stabilitet. The Departed, The Aviator och Gangs of New York är alla filmer som är lagom underhållning men tyvärr inte naglar sig fast på minnet. De bygger alla på ganska excentriska karaktärer, uppbyggande spänning och lite oväntade vändningar. Något som är gemensamt  är också att de är explosiva och bygger på ett uppskruvat tempo. Jag saknar tiden då den gamla regissören gjorde lite mer råbarkad konst där element som naken brutalitiet, vassa dialoger och skarpa karaktärer var nyckelorden. Jag tänker givietvis på storheter som Casino och Godfellas. Men jag saknar även den lågmälda Scorcesse, vilken utan tvekan var perioden då han skapade sina mest kvalitativa filmer. Där enligt min mening Mean Streets sticker ut som den bästa.(möjligt undantag är Taxi Driver)

Det var en ung, relativt oprövad Scorcese som skapade filmen som behandlar några halvgansters under tidigt 70-tal.  Han hade redan skapat en hel del men det var Mean Streets som fick honom att nå ut till den större publiken. Vad jag gillar med denna film är den enkelhet och anspråkslöshet som den präglas av. Det är lågbudget och de små metoderna gör att skådespelarnas insaster blir tydliga och fotot får desto större betydelse. Harvey Keitel gör en storartad insats då hans karaktär Charlie lider av sin ambvialenta inställning till Johnny Boy(Roberto DeNiro), som gör livet surt för de flesta. Charlie slits mellan sina plikter till bossarna som vill göra sig av med Johnny Boy samtidigt som hans broderliga kärlekskänslor ständigt gör sig påminda. Keitel har alltid varit en personlig favorit då hans skådespeleri oftast präglas av små gester och mimer och bestter ett särskilt självsäkert lugn. Det finns aldrig ett uns av överspelande och hans genomträngande blick kan oftast säga mer än storartande armviftningar. Men för att avrunda och få fram min poäng. Ett problem som tyvär ofta drabbar regissörer som slår stort är att de glömmer bort sin småskalighet. Trots att de har som ambition att göra en film med minimalistiska inslag, blir det svårt med en produktion av så många människor att en uns av bombardism ofta lyser igenom. Jag har en misstanke om att för stora produktioner där mycket kapital är invoverat i, tyvärr kan bidra till att visionen ibland får stå över till vad som istället är mer kommersiellt gångbart. Hur som helst tycker jag att den här filmen belyser tesen ”less is more” som Scorcese förhoppningsvis kan ta med sig till nästa projekt.

En av mina favoritscener alla kategorier: http://www.youtube.com/watch?v=izcZPwhPXUU