Läser Mårten Blomqvist inlägg(http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/marten-blomkvist-varfor-sager-ingen-at-popularkulturen-att-sluta-predika-1.1147061) med rubriken "Varför säger ingen åt populärkulturen att predika?" och blir oehört förbryllad. Blomqvist menar att han är trött på att den tidigare så avslappnade populärkulturen har gått och blivit intelligent. Jag förstår inte alls resonemanget. Att filmer som utmanar konventioner och givna strukturer når ut till en större publik är väl bara till godo.

För det första så kommer de klassiskt dramaturgiskt uppbygda romcomen aldrig gå i graven, så den som oroade sig för att Hugh Grant inte skulle dyka upp och flörta på vita duken igen behöver ej oroa sig. För det andra, så kan man hoppas på att filmer som dessa kanske kan bli en inkörsport för folk till filmens alla glömda storverk som majoriteten av befolkningen inte känner till. Jag kan faktiskt påstå att jag till och med ser en ljusning gällande denna utveckling. Anledningen stavas HBO. Tack vare denna oerhört talangfulla kanal har mängder av kvalitativa tv-serier nått ut till en bredare publik de senaste 10 åren. Sopranos inledde vågen, Six feet under och The Wire följde efter. Listan skulle kunnas göra så mycket längre. Six feet under ställer existentiella frågor och bryter upp tabun(tänker närmast på sätt att bemöta döden). The Wire ifrågasätter vem som är god respektive ond och behandlar frågan om våra fasta roller här i livet, dvs hur vi föds upp och förväntas vara på ett speciellt sätt. Samtidigt som dessa två serier på ett briljant tillvägagångsätt vänder synen på normer och dessutom utmanar tradionellt berättande respektive foto, så når de också ut till en bredare publik och inte enbart till den redan frälste. Förhoppningsvis kan detta också smitta av sig på filmen.

Som en stark beundrare för både populärkultur och finkultur(teater, konst) så älskar jag när dessa två möts och utmanar den gängse bilden. Ibland blir det mindre bra, men många gånger blir det riktigt lyckat. För målet med kombinationen måste ändå vara att ifrågasätta värderingar och där är konsten, filmen, litteraturen så oerhört viktiga. Och problemet är allt som oftast att det redan är de frälsta som följer dessa medan de ej intresseade nöjer sig med vad tv3 har att erbjuda. Jag måste tillägga att jag för övrigt inte förstår det resonemanget som Mårten Blomqvist menar med att att man skulle säga åt den att sluta. För mig är det obegripligt. Jag tror att kultur finns till för engagera människan, och blir helt förvirrad när folk pratar om att de vill "slappna av, och inte tänka" och därför slår på "two and a half men" en gång till. Jag förstår inte.

Ibland försvinner skådespelare spårlöst från rampljuset. Stjärnor som man tagit för givet ska dominera ett antal år framöver finner sig plötsligt åsidosatta. Antingen är en utveckling likt denna självvald(Jouquin Phoneix, möjligtvis?) eller så är det en följd av skådespelarens förlorade karisma eller bara beslut gällande filmer som gått helt åt skogen . Det finns givetvis mängder av personer som faller inom den nyss beskrivda ramen, men det var en särskild person som kom att plåga mina tankar när jag häromdagen satt och insöp mitt morgonkaffe. Kevin Spacey.. vad hände egentligen med dig??

Spacey var en sån där skådespelare som med sin döda blick och listiga uppsyn oftast spelade karaktärer man sällan sympatiserade med. Höjdpunkten måste vara American Beauty där han med en läskig autencitet gestaltar den livsuttråkade Lester Burnham. Hans likgiltighet inför den "perfekta fasaden" av en perfekt familj skär som ett rakblad i ens kropp och ger befogad eftertanke och kritik till vad det mest åtråvärda i detta samhälle i sjävla verket är. En annan roll som jag kommer att tänka på är den lurige Roger Kint i "Usual Suspects". Denna gång kanske det inte är den där cynismen som får en att häpnas. Snarare handlar det just om den där listigheten som jag av någon anledning alltid lägger märke till i Spaceys skådespeleri. Alla som har sett filmen minns den klassiska slutscenen där hans karaktär vänder helt upp och ner på hela filmen och resulterar i ett slags "nämen jaha" utan dess like. 

En snabb titt på imdb ger mig bilden av att Spaceys karriär helt enkelt gick åt pipsvängen med att vi lämnade 90-talet bakom oss och hoppade in på 00-talet. Efter American Beauty( gjord 99) kan jag nämligen inte urskilja någon produktion värd att nämna som kvalitativ, till skillnad från 90-talet då som Spacey ägde med bravur och där det finns säkerligen ett 10-tal av absolut toppklass. Det är med en stor sorg som jag konstaterar detta tragiska förfall, och jag undrar bara vad som egentligen hände?

Såg nyligen om den formidabla ”Låt den rätte komma in”, och detta fick mig att fundera över tre saker.

a) Lina Leandersson i rollen som Eli är ju fullständigt briljant. Att som trettonåring gestalta denna kyliga karaktär kräver mer än lite spexande på ”roliga timmen”. Den bitande blicken och hennes korta, koncisa repliker ger mig rysningar i ryggraden samtidigt som det är omöjligt att inte bli charmad av relationen till huvudkaraktären Oskar. Jag lyfter helt enkelt på hatten och bugar mig för denna naturbegåvning. Vad blir nästa projekt är frågan?

b) Hollywood slängde sig ju som bekant direkt över filmen och remaken kommer enligt Imdb släppas redan till hösten. Matt Reeves står för regin, vilket är en regissör jag inte direkt kan uttala mig om. Har inte tagit mig tid till att se Cloverfield och är tyvärr högst osäker att jag någonsin kommer att göra det. Hur som helst frågar jag mig själv varför en europeisk eller asiatisk film som slår stort nödvänvigtvis måste göras om för den amerikanska marknaden. Klarar inte den amerikanska publiken av att förhålla sig till utomamerikansk kultur? Är det för jobbigt att läsa undertexter? Givetvis ligger ekonomiska faktorer bakom. En remake av en framgånsgrik film är i regel en kassako och man slipper därmed att chansa med nya manus, vilket flera produktionsbolag idag helst undviker(därav alla återupplivningar av gamla klassiker). Kommer med all sannolikhet att återvända mer djupgående till denna fråga i framtiden.

c) Det ska icke glömmas att vi med denna hit också får en ytterligare svensk representant i Hollywood. I och med framgångarna ska Alfredsson enligt rykten ha överröst med erbjudanden. Till slut föll valet på en filmatisering av en gammal Le Carre roman - ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Jag har ingen insikt i hur projektet fortlöper men enligt Imdb planeras filmen att stå klar till 2012. Jag tycker att det är intressant att det är just Alfredsson som får chansen. Med sin vemodighet där bilder och relationer snarare än dialoger står i fokus har han prickat rätt  i princip allt han har tagit sig för hittils. Bara att önska honom all lycka!

Shutter Island har nog inte kunnat förbigå någon. Martin Scorcese har lyckats tygla Leo DiCaprio från att återigen komma bort från en ilsken, naiv, frustrerad karaktär(ofta fallet med DiCaprio) och gör i det stora hela en bra film. Dock får den mig varken att rygga tillbaka av förakt eller att dregla av förundran. Den skapar en likgiltighet hos mig, vilket jag tycker har varit en röd tråd i Scorceses senaste skapande. Han besitter någon slags stabilitet. The Departed, The Aviator och Gangs of New York är alla filmer som är lagom underhållning men tyvärr inte naglar sig fast på minnet. De bygger alla på ganska excentriska karaktärer, uppbyggande spänning och lite oväntade vändningar. Något som är gemensamt  är också att de är explosiva och bygger på ett uppskruvat tempo. Jag saknar tiden då den gamla regissören gjorde lite mer råbarkad konst där element som naken brutalitiet, vassa dialoger och skarpa karaktärer var nyckelorden. Jag tänker givietvis på storheter som Casino och Godfellas. Men jag saknar även den lågmälda Scorcesse, vilken utan tvekan var perioden då han skapade sina mest kvalitativa filmer. Där enligt min mening Mean Streets sticker ut som den bästa.(möjligt undantag är Taxi Driver)

Det var en ung, relativt oprövad Scorcese som skapade filmen som behandlar några halvgansters under tidigt 70-tal.  Han hade redan skapat en hel del men det var Mean Streets som fick honom att nå ut till den större publiken. Vad jag gillar med denna film är den enkelhet och anspråkslöshet som den präglas av. Det är lågbudget och de små metoderna gör att skådespelarnas insaster blir tydliga och fotot får desto större betydelse. Harvey Keitel gör en storartad insats då hans karaktär Charlie lider av sin ambvialenta inställning till Johnny Boy(Roberto DeNiro), som gör livet surt för de flesta. Charlie slits mellan sina plikter till bossarna som vill göra sig av med Johnny Boy samtidigt som hans broderliga kärlekskänslor ständigt gör sig påminda. Keitel har alltid varit en personlig favorit då hans skådespeleri oftast präglas av små gester och mimer och bestter ett särskilt självsäkert lugn. Det finns aldrig ett uns av överspelande och hans genomträngande blick kan oftast säga mer än storartande armviftningar. Men för att avrunda och få fram min poäng. Ett problem som tyvär ofta drabbar regissörer som slår stort är att de glömmer bort sin småskalighet. Trots att de har som ambition att göra en film med minimalistiska inslag, blir det svårt med en produktion av så många människor att en uns av bombardism ofta lyser igenom. Jag har en misstanke om att för stora produktioner där mycket kapital är invoverat i, tyvärr kan bidra till att visionen ibland får stå över till vad som istället är mer kommersiellt gångbart. Hur som helst tycker jag att den här filmen belyser tesen ”less is more” som Scorcese förhoppningsvis kan ta med sig till nästa projekt.

En av mina favoritscener alla kategorier: http://www.youtube.com/watch?v=izcZPwhPXUU

Tänkte faktiskt helt ignorera det faktumet att världens största filmgala lurar runt hörnet. Detta har egentligen inget att göra med vare sig någon sorts "förakt mot det kommersiella" eller någon tes om att "filmer omöjligt kan tävla mot varandra". Anledningen har snarare att göra med att jag knappt sett någon av de nominerade filmerna - än (med vissa undantag). Orsaken har som jag nämde i föregående inlägg att göra med att jag luftade mina vingar i fjärran östern senaste halvåret och därför hade svårigheter att hålla uppe konsumtionen.

Istället tänkte jag berätta om ett särskilt element i filmer som jag håller av extra mycket. Ända sedan jag började intressera mig för filmer utöver den konventionella ramen, märkte jag att estetiken och förhållandet mellan människors utseenden och filmfotografiet spelade stor roll för mig. Speciellt handlar det här om "obetydelsefulla" delar av filmen, där inte så mycket dialog eller väsentliga handlingar äger rum. Detta kan uttrycka sig i skådespelares ansiktsdrag, dess kläder eller karaktärens sätt att uttrycka sig på men huvudsaken är att det fungerar i den omkringliggande miljön. Om allt klickar kan det resultera i en symbios som blir alldeles perfekt. Särskilt tycker jag att det här blir lyckat från 50-talets slut till någon gång av 70-talets början, med anledningen att "vanliga" människor klädde sig så snyggt utan att egentligen lägga något värde eller tanke bakom det. Det är stilrena kostymer, avskalade rockar och hattar. Man får liksom snygga statister utan att lägga mödan till. Det blir även så otroligt enhetligt, vilket är svårt att få till i dagens filmer. I en valfri film från 60-talets början kan det vara svårt att urskilja person från person på grund av dess brist att sticka ut. Jag älskar exempelvis scener ur gatumiljöer där det urbana livet blir som mest levande med tutande bilar, gatuljus och människor som köar till telefonkiosker. Eller långa scener med svävande kamera från trottoarer där människor planlöst promenerar. Manhattan gör sig sjävfallet extra bra i det här sammanhanget. Tyvärr är det bara att konstatera det idag inte är möjligt att lyckas med det konstycket att fånga en "naturlig" snygghet med vår lite mer illa klädda omgivning, om man inte vill konstla till det i studio givetvis.

Kan inleda med att berätta att jag har flängt runt i Asien det senaste halvåret och därmed begränsat mitt intag av film till ca en rulle i veckan! Detta har varit ohållbart och inneburit abstinesbesvär för mig liknande ett scenario där Warren Beatty skulle hålla händerna borta från kvinnor en dag. Nu har jag dock återvänt till civilsationen och jag har en massa att ta igen. Ser därmed dennna blogg som ett perfekt verktyg att finna min plats i filmvärlden ännu en gång. Bara av att titta på vad SF erbjuder blir jag till mig av hänföran(ska tilläggas att detta sker ytterst sällan). A single man, Precious, A serious man, An education osv.. Det vattnas frenetiskt i munnen. Trots alla dessa nya spännande filmer, ska jag dock poängtera att min blogg förmodligen främst kommer att handla om återblickar på undangömda pärlor. Att gräva bland arkiv och hitta inspirationskällor till mer etablerade namn resulterar oftast i att man hittar filmer som behandlats alltför orättvist. Därför kommer mycket av min energi ligga på att återuppleva sådant, samtidigt som jag gillar att läsa av trender, analysera subtila tecken, ta hänsyn till genus och allmänt läsa av samtidsfenomen i detta fantastiska fenomen som vi valt att kalla film.

Hoppas att jag har väckt intresse!