PAUL

Simon Pegg och Nick Frost skapade kring millennieskiftet sig en plats i komedivärlden med den ohämmat nördiga TV-serien “Spaced”, för att senare röna bioframgångar med zombiekomedin “Shaun of the Dead”. 2007 kom den högst originella “Hot Fuzz” som bäst kan beskrivas som “Morden i Midsomer” möter slasherfilm möter Hollywoodaction à la Bruckheimer. 

I 2011 års “Paul” finns dock inte den prisade regissören Edgar Wright med i spelet, utan får denna gång stå tillbaka i och med grabbarnas intåg i Hollywood. 

Med avstamp från sci-fi-mässan Comic-Con i San Diego, beger sig två vänner ut på en resa genom Amerika via mystiska platser som Area 51, för att utforska de utomjordiska myter som omger landet i väst. På vägen stöter de på en halvalkad och drogliberal alien vid namn Paul (med röst av Seth Rogen) och befinner sig snart på en händelserik resa för att se till att denne varelse återansluter till sitt folk. 

Rollistan är förutom de populära britterna kryddad med diverse begåvade SNL-komiker som Kristen Wiig och Bill Hader samt sköna skådisar såsom Jason Bateman, Jane Lynch och Sigourney Weaver. Det hela bäddar för en kärleksfull hyllning till klassiska Spielberg-alster som “E.T.” och “Närkontakt av tredje graden” med en 00-talstypiskt grov humor som extra touch.

ARTHUR 

1981 filmatiserades “Arthur” (på svenska “En brud för mycket”) - en film om ett bortskämt fyllo till mångmiljonär som ställs inför ett svårt ultimatum. Hans far tvingar honom att välja mellan att gifta sig med en kvinna han avskyr - eller förlora hela sin förmögenhet. Mitt i det hela stöter han ihop med ett charmerande yrväder i form av Liza Minelli och börjar snart inse vad kärlek är. I 2011 års version har Russell Brand axlat Dudley Moores mantel, den relativt okända Greta Gerwig spelar kärleksintresset, Jennifer Garner är det giftassugna hondjävulen och Arthurs butler Hobson, tidigare gestaltad av John Gielgud, är denna gång en nanny spelad av Helen Mirren. 

Det är en moralisk saga efter en gammal formel, en grovt förutsägbar sådan, men berättad med hjärta. Russell Brand klarar sig galant i de komiska scenerna men fungerar även i de mer dramatiska. Att han är en av vår tids bästa komiker är denna film dock inte ett bevis på. För att få det bevisat för sig bör man kolla in hans stand-up, hans intervjuer som gäst i Jonathan Ross soffa eller hans helt fantastiska programledarskap “1 Leicester Square”, som sändes på brittiska MTV, 2006. Har man svårt för denne specielle britt bör man utan tvekan hoppa över “Arthur”, men för oss som närmast idoliserar mannen är det han som höjer filmen ett snäpp och hindrar den från att bli en förutsägbar kärlekskomedi i mängden. 

KILL THE IRISHMAN

Danny Greene hette en irländare som på 1970-talet gjorde sig ett namn inom den organiserade brottsligheten i Cleveland. Trots maffians många ambitiösa försök att ta kål på honom vägrade han ge vika för de tuffa italienarnas mordförsök, gång på gång. Den fascinerande berättelsen om denne herres uppgång och fall har nu filmatiserats och huvudrollen görs av den begåvade Ray Stevenson, hittills mest känd som Titus Pullo i den mästerliga HBO/BBC-serien “Rome”. 

Filmen bjuder på en hel del välbekanta ansikten. Val Kilmer dyker upp som en tidigare bekant till Danny Greene, som numera sadlat om till polis. Vincent D’Onofrio är Dannys högra hand, Linda Cardellini hans självfallet tveksamma hustru och den alltid sevärde Christopher Walken spelar en relativt sympatisk mafioso.

“Kill the Irishman” är en gangsterfilm berättad ur ett annat perspektiv än man är van vid och det hela är mustigt medryckande och härligt hårdkokt underhållning.

Filmatiseringar av Jesu liv och död har gjorts i oändligheter och få har haft något nytt att berätta, men när just denna filmen kom, då blev det liv i kyrkan.

Martin Scorseses adaption av Nikos Kazantzakis bok “Kristi sista frestelse” väckte enorm uppståndelse och räknas än idag som en av de mest kontroversiella filmerna som gjorts.

Filmen gör dock tydligt redan i början att den inte är baserad på evangelierna utan är en realistisk betraktelse av hur Jesus kan ha upplevt sin sista tid. Hans tvivel inför vem han är och vad hans uppdrag är samt hans ovilja att acceptera sig själv i rollen som Guds son.

Filmen sätter tonen redan i början då vi upptäcker att Jesus ironiskt nog snickrar kors åt romarna och ses som en förrädare av sitt eget folk. Detta är dock högst medvetet då han vill att Gud ska förkasta honom och välja någon annan. Efter en tid av grubblerier ute i öknen återvänder han till staden och börjar han hålla inspirerande tal inför folk och med tiden han samlar han på sig lärljungar, men är fortfarande osäker på om han ska välja kärlekens väg eller våldets. En mörk sida av Jesus syn på människan lyfts fram.

En annan lite känslig aspekt av berättelsen är att Jesus mot slutet får uppleva hur det vore att slippa martyrdöden och istället leva ett familjeliv med fru och barn, något han önskat men motvilligt avstått ifrån hela sitt liv.

Att filmen tolkats som hädisk och anti-religiös är ganska ofattbart. Det filmen gör är att visa upp en annorlunda version av den Jesus vi är vana vid. En mer mänsklig, tvivlande och aggressiv man som visar osäkerhet och sårbarhet inför sin svåra roll..

En imponerande bedrift är att filmen kan få en sån som mig - som älskar religionskritiska filmer som “Monty Pythons Life of Brian” och Larry Charles och Bill Mahers dokumentär “Religulous” - att inspireras av en potentiellt uttjatad och framstående religiös gestalt som Jesus Kristus. Ironiskt nog är den sortens trångsynthet och hat som filmen bemöttes med precis vad Jesus talade emot. Oavsett om man är troende, agnostiker eller rent utav ateist som jag själv, är detta ett starkt och gripande porträtt av en historisk/litterär person man kanske inte riktigt connectat med innan.

En stor del av detta beror på Willem Dafoe, som antagligen gör sitt livs skådespelarinsats i rollen som The Son of God.  Harvey Keitel gör en ovanligt lojal och rättrådig Judas medan rocklegendaren David Bowie gör ett kort inhopp som Pontius Pilatus.

“Kristi sista frestelse” ger en välbehövlig vitamininjektion i Jesusmyten och därmed lite perspektiv på den mest ökända av moraliserande sagor, och är minst lika sevärd och aktuell idag som 1988.

Bröderna Coen har sannerligen etablerat sig i mainstreamfilmens Hollywood, trots deras säregna stil med bland annat skruvade karaktärer och nattsvart humor som tydliga drag, plus en helt egen prägel som är svår att sätta fingret på. De har även sniffat på den gamla men seglivade västerngenren, till exempel med 2007 års storsuccé “No country for old men”, som i och för sig utspelade sig på 1980-talet.

När de i år återvänder med en fullfjädrad västern, som dessutom är en remake av en gammal John Wayne-rulle, känner de sig uppenbarligen mycket bekväma i sadeln.

Den alltid sevärde Jeff Bridges axlar Waynes mantel som den råbarkade U.S. Marshal-suputen Rooster Cogburn, buse-estetiskt komplett med lapp för ögat.

Fjortonåriga stjärnskottet Hailee Steinfeld gör rollen som den hämndlystna Mattie Ross, som fast besluten att hämnas mordet på sin far anlitar Cogburn och på vägen får hjälp av Matt Damons stolte Texas Ranger, vid namn LaBoeuf. Rollen som Matties fars mördare görs av huvudrollsinnehavaren i Coen-brorsornas förra storverk, nämligen Josh Brolin, i ett relativt kort inhopp.

Alla bitar faller på plats i 2010 års “True Grit”. Foton är ganska makalöst, och alla andra aspekter är också fulländade. Relationerna mellan Cogburn, LaBoeuf och Ross och deras på håll sviktande respekt för varandra utvecklas på ett trovärdigt sätt och når sitt klimax i ett på flera håll konventionellt sätt, i alla fall för att vara i händerna på de annars på inga sätt publikfriande Joel och Ethan Coen, men på ett sätt man köper till fullo.

Storyn tar sin tid att bygga upp en grund samt karaktärer, och resterande två tredjedelar av filmen bjuder på många ofta pyrande, spänningsstegrande scener som ibland slutar i plötsligt och brutalt våld, på ytan liknande en viss Tarantino, men den coenska stilen är den som dröjer sig kvar, vilken man känner igen från “Fargo” och “No country for old men”.

Uppgörelser med den motsägelsefulla och hycklande västernmyten har gjorts förr, framförallt i Clint Eastwoods lysande “De skoningslösa” från 1992, och denna sortens vedergällning gör sig påmind även här. Öga för öga, och om denna filosofi verkligen är så självklar och rättvis, begrundas även här, för den som vill se den delen av berättelsen.

Mattie Ross har sin hämnd i sikte, och människor som kanske inte direkt förtjänar att dö får sätta livet till på vägen, vilket hennes till en början stenhårda, men snabbt uppenbart oskuldsfulla ögon, får begrunda.

“True Grit” är på inga sätt nyskapande eller revolutionerande, men ett ytterst kompetent hantverk och en framstående film i en genre som ständigt hotar med att dö ut, men då och då sticker upp en hand ur grusen, likt en spökande Carrie.

Ännu ett filmår är till ända. Det ska erkännas att jag inte gjort mitt bästa som biobesökare under det gångna året, men ett par filmer har det blivit. Först för någon vecka sedan såg jag fjolårets mest sönderkramade rulle – ”Inception”. Visuellt fantastisk, som lovat, men det krävs nog minst en titt till för mer förståelse för denna filmens komplexa värld. Nästa gång gör jag nog filmen rättvisa och ger den en tur på hemmabion också. Antingen var jag aningen trött vid första titten eller så innehåller filmen flera hål i handlingen, kanske sådana man förlåter när man ser den på stora duken. Men överlag var jag klart imponerad och kommer absolut ge den fler chanser.

2008 års succékomedi ”Dumpad” fick en spin-off i form av ”Get him to The Greek” med en av mina husgudar, Russell Brand, i huvudrollen som den egotrippade rockstjärnan Aldous Snow. Den här gången har han trillat tillbaka ner i rockens dekadenta värld med allt vad den innebär och det är upp till Jonah Hills unge skivbolagskille att eskortera idolen Snow från hans hem i London till The Greek Theatre i Los Angeles, för en återföreningskonsert med bandet Infant Sorrow.

Förutom de två helgjutna skådisarna i huvudrollerna och deras fina personkemi, imponerar även P Diddy i den rolige rollen som Hills aggressive boss. Att det hela även denna gång är producerat av Apatowgänget är ständigt märkbart (”Dumpads” huvudrollinnehavare Jason Segel är medförfattare till manus) då det bjuds på en hel del grov (ibland verbal, ibland visuell) humor men samtidigt bultar ett hjärta i mitten. Russell Brands aldrig sinande vokabulär och vassa tunga bjuder också på många skratt.

”Iron Man 2” har också fått ett par tittar och är klart fullgod popcornunderhållning. Inte fullt så briljant, rolig och smart som ettan men klart godkänd, och Sam Rockwell och Mickey Rourke briljerar i biroller.

En film som oförtjänt åkte direkt till DVD i vårt land är Ricky Gervais och Stephen Merchants långfilmsdebut, dramakomedin ”Cemetery Junction - en charmig mognadsberättelse om ett kompisgäng i en engelsk håla på tidiga 70-talet, och deras önskan om att lämna allt vad småstadsmentalitet och fabriksjobb heter och göra något med sina liv.

De tre killarna i huvudrollerna var före filmen okända men var solklara val av filmskaparna. Även den etablerade Ralph Fiennes lyser som osympatisk chef till huvudkaraktären Freddie, och även far till hans kärleksintresse.

Vissa element från ”The Office” och ”Extras” känns igen, som viss skruva-på-sig-i-fåtöljen-humor och ett par känslomässiga bett i hjärtat, men filmen har egentligen mer gemensamt med ”Saturday Night Fever”, i alla fall temamässigt med sin eskapistiska blick mot horisonten. Filmen inspirerades framförallt av en textrad från Bruce Springsteens ”Thunder Road”; ”It’s a town full of losers and I’m pulling out of here to win” och den känslan genomsyrar filmen. Det är nära till tårar ett par gånger men man blir slutligen lämnad med en varm känsla inombords. Rekommenderas varmt!

Jag ska vara duktigare i år och se några av de lovande filmer jag missat, som ”The Social Network”, ”Toy Story 3”, ”Kick-Ass” och ”Due date”.

Inför 2011 står vi inför en ny rad rullar. Jag ser fram emot uppföljaren till skrattfesten ”Baksmällan” och att bröderna Coen sätter tänderna i västerngenren i ”True Grit”, tillsammans med Josh Brolin, Matt Damon och den alltid grymme Jeff Bridges. Det ska även bli intressant att se vad man kan göra med ”Pirates of the Caribbean”-serien, men det känns ganska lovande nu då vi slipper Orlando Bloom och Keira Knightley. Och att personlige favoriten Ian McShane från glänsa i skurkollen som den mytomspunne Blackbeard.

Och så förstås uppföljaren till ”Sherlock Holmes”. Downey Jr och Jude Law kommer givetvis tillbaka, den här gången i sällskap av vår egen Noomi Rapace och ingen mindre än en annan husgud, Stephen Fry, i rollen som Sherlocks ännu smartare storebrorsa.

Filmåret 2011 kan börja…

Werner Herzog och Klaus Kinski. Lindsay Anderson och Malcolm McDowell. Alfred Hitchcock och James Stewart. Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio. Filmhistorien har bjudit på många minnesvärda samarbeten mellan regissörer och skådespelare men få konstellationer är så värda att prisa som det mellan nämnda Scorsese och Robert De Niro.

Det snackas om att dessa giganter (i sällskap med Al Pacino) åter ska slå sina påsar ihop för att filmatisera ”The Irishman”, och det vete fan om någon är gladare än jag. Visst har Scorsese även på senare år visat sig vara en snubbe att räkna med alster som ”The Aviator” och ”The Departed” samt den rosade HBO-serien ”Boardwalk Empire”, men sina största verk har han sannerligen delat med De Niro, från 1973 års ”Mean streets” via ”Taxi driver”, ”Maffiabröder” och ”King of comedy” till ”Casino” från 1995. För att inte nämna ”Tjuren från Bronx” från 1980, då De Niro prisades tillsammans med Joe Pesci, som ju även spelade obehaglig, och obehagligt roande, psykotisk gangster i både ”Maffiabröder” och ”Casino”.

En krydda i denna stora filmiska nyhet, men än så länge blott ett rykte, är att även Pesci har en roll i den kommande Scorsese-filmen, liksom den på senare decennier så skygge Harvey Keitel. Var har karln tagit vägen?  Pesci har förvisso bara spelat i De Niro-regisserade ”The Good Shepherd” (2006) sedan han repriserade Leo Getz i den senaste ”Dödligt vapen”-filmen, 1998. Dock har man ju knappt sett Keitel sedan ”Pulp Fiction” (1994), i alla fall inte i större sammanhang. Gubben spelade ju för fan Mr White i ”Reservoir Dogs” och tog tveklöst hem den konkurrenstäta segern i Quentin Tarantinos sönderrosade debut.

Vår moderna tids två giganter, De Niro och Al Pacino, har måhända delat huvudrollerna i ”Righteous kill” häromåret, som på bekostnad av förkrossande recensioner för min del har förblivit osedd. Dock delade de två ett par scener i Michael Manns minst sagt episka ”Heat” från 1995, så jag har fortfarande förtroende för de åldrande hjältarna, även om de är runt 70, liksom Pesci och Keitel.

Låt oss hoppas att denna skuta ros i land, och att ryktena om Pescis och Keitels medverkan visar sig vara sanna, så att vi får en svanesång värdig dessa filmiska silverrävar.

De Niro och Pacino som far och son Corleone i "Gudfadern del II" där de dock inte möttes, då deras separata handlingar utspelades under olika epoker.

De Niro och Scorsese filmar "Taxi Driver" och sätter därmed ett märkbart avtryck i amerikansk filmhistoria.

Det är lätt att glömma bort att bortom pretty-boy-imagen och den irriterande feta högen av löpsedlar och skvallerblaskor finns det en stor skådespelare i Brad Pitt. Detta har han redan bevisat gång på gång i filmer som “Seven”, “Fight Club” och “De tolv apornas armé” och år 2007 levererade han sin kanske största prestation i denna biografi om en av Vilda Västerns mest berömda ikoner, vilken han också medproducerade. Den andra huvudkaraktären i dramat är Jesse James fan och sedermera mördare, Robert Ford, spelad till perfektion av Casey Affleck.

När vi först möter Ford är han en Jesse James-dyrkande, 19-årig pojke som är på väg att bli en i James gäng, med lite hjälp från sin bror (en briljant Sam Rockwell). Roberts minnen av de heroiska berättelser han har vuxit upp med faller snart i spillror när han lär känna den verklige Jesse James - en man som är på god väg att förlora greppet om sina mer mänskliga sidor. En man vars glansdagar är förgångna och vars slut kommer allt närmre.

Ford är en pojke som hela sitt liv blivit retad för sitt närmast fanatiska idoliserande av den store mannen och när till och med Jesse verkar håna honom och behandla honom orättvist, börjar Ford ändra inställning till sin forna hjälte. Med tiden blir James mer psykotisk och oförutsägbar, och hans humör svänger vilt. Han skiftar från att i ena stund vara på gränsen till att döda någon till att i andra skratta hysteriskt, och när framtiden för gamla medlemmar i James-ligan verkar vara ytterst oviss på grund av den mer och mer misstänksamme Jesse blir bröderna Ford alltmer nervösa.

Det här är en storslagen, episk västern som borde rankas där uppe bland de stora. Fotot är otroligt med den ena hisnande bilden efter den andra, där höjdpunkten är uppbyggnaden till tågrånet. Skådespeleriet är superbt ner till minsta biroll. Till och med den grymme Brad Pitt överglänses av den underskattade Garret Dillahunt i ett par outhärdligt nerviga scener. Casey Affleck går också hem med äran i behåll med sin karaktär - från början en gnällig och patetisk pojke, men mot slutet någon som vi på sätt och vis förstår, och till och med tycker lite synd om i de sista scenerna.

Man bör inte förvänta sig en typisk duell-tät västern när man tar sig an denna film. Detta är ett vuxet, karaktärsdrivet drama som tar sin tid - inte en actionpackad popcornrulle för CGI-onanister.

De saker som stannar hos en efter filmen är skådespelarprestationerna (särskilt den från Ben Afflecks begåvade lillebrorsa), den subtila filmmusiken, de fint fångade landskapen och de långa scener i vilka spänningen stiger till bristningsgränsen och man bara väntar på en explosion - blodig eller känslomässig.

“Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” blev sannerligen rånad på Oscarsgalan och borde ses och uppskattas av en större publik.

1968 slog sig skådespelaren Malcolm McDowell samman med regissören Lindsay Anderson och gjorde det kritikerrosade och kontroversiella internatskoledramat “If….”.

Detta ledde vidare till att McDowell fick huvudrollen i Stanley Kubricks “Clockwork Orange” och 1973 återförenades han med Anderson för den bitvis självbiografiska “O Lucky Man!”.

Likt huvudkaraktären Mick Travis jobbade McDowell som kringresande kaffeförsäljare, och hamnade i smått märkliga situationer, i filmen smått överdrivna.

“O Lucky Man!” berättar om en ung man som reser genom tidiga 70-talets England, mötandes allehanda hinder på sin väg mot toppen och som tvingas offra sin heder och moral på vägen. I denna allegori om det kapitalistiska samhällets inflytande på individen, berättarmässigt inspirerad av Voltaires ”Candide”, stöter vår huvudperson på allt från hemlighetsstämplade militära aktiviteter till läkare med tvivelaktiga avsikter. Bland människorna han möter finns en skrupelfri affärsman (Ralph Richardson) och hans mer levnadsglada dotter (Helen Mirren).

I ”O Lucky Man!” guidas vi inte bara av den blåögde Mick Travis utan också från ett mer klarsynt perspektiv till tonerna från den före detta The Animals-medlemmen Alan Price och hans textmässigt ironiska och otroligt svängiga soundtrack - ett av filmhistoriens mest underskattade. Hans låtar för samma funktion som musiken i gamla grekiska dramer då de kommenterar handlingen och hjälper till att föra storyn framåt. Då och då bryter Price och hans band in och spelar från sin replokal och vid ett tillfälle råkar bandets vägar korsas med Mick Travis, och de för då filmen framåt ett mer direkt sätt för vår "hjälte".

Filmen innehåller bitvis samma sorts surrealism som föregångaren ”If….”. Som när Mick upptäcker forskningsexperiment där människor korsas med djur eller när han kollapsar i en kyrka, för att följaktligen bli ammad av en främmande kvinna vid altaret. Den väldigt engelska satiren är också ständigt närvarande, som när Mick blir torterad av misstänksamma män från regeringen bara för att avbrytas av att facilitetens ”tea lady” kommer in i rummet för att bjuda på förfriskningar.

I olika biroller syns fina skådespelare som Ralph Richardson, Arthur Lowe, Rachel Roberts, Graham Crowden och Helen Mirren, ofta spelandes mer än en karaktär. Element från “Clockwork Orange” tillsammans med Malcolm McDowells bästa prestation jämte denne och “If….” resulterar i en musikalisk och starkt samhällskritisk svart komedi som trots att den är ganska (charmigt) daterad fortfarande är gångbar, då sagor om korruption och människans girighet aldrig blir irrelevanta.

Så har ännu en gigant gått ur tiden. Vid 74 års ålder tog cancern till slut Dennis Hopper - en viktig gestalt inom amerikansk film. Han var en av ynglingarna som övertog arvet från Hollywoods gamla garde mot slutet av 60-talet, tillsammans med lika levnadsglada kompisar som Peter Fonda och Jack Nicholson. Karriären och valen av roller har gått upp och ner men många minnesvärda anhalter har gjorts på vägen.

Den stilbildande "Easy Rider" som så träffsäkert fångade hippieeran och ifrågasättandet av den amerikanska drömmen. Frank Booth med syrgasmasken - en av filmhistoriens främsta psykopater, i David Lynchs "Blue Velvet". Den speedade fotojournalisten i Coppolas "Apocalypse Now". Den helgjutna skurken Howard Payne i en av 90-talets främsta actionfilmer, "Speed". Och vem minns inte den laddade scenen mellan Hopper och Christopher Walken i "True Romance".

Tack, Dennis. Du kommer inte glömmas bort.

På senare år har Robert Downey Jr:s karriär tagit en oväntad vändning och förvandlat honom till en av världens största filmstjärnor. Viktiga filmer har varit ”Tropic Thunder” och ”Iron Man” och den jag nu vill rekommendera hade inkluderats i det gänget om den hade släppts idag. 2005 låg den stora vändningen dock fortfarande i framtiden.

”Dödligt Vapen”-manusförfattaren Shane Black regidebuterade med denna ironiska film noir, kryddad med lite action och en bitvis svart, bitvis sarkastisk humor. Dessutom fick han på köpet ett superbt samspel mellan stjärnorna Downey Jr. och Val Kilmer.

Intrigen är väldigt komplicerad men för att beskriva den så enkelt som möjligt, handlar filmen om simpla småtjuven Harry (Downey Jr.) som när han på flykt från ett misslyckat inbrott snubblar in på en audition. Intrasslad i den stressfyllda situationen med polisen hack i häl levererar han en nervig och trovärdig prestation, och imponrerar på filmfolket framför honom. Det hela leder till en fest i Hollywood där han träffar en polis kallad Gay Perry (Kilmer), och för att förbereda sig inför sin kommande filmroll, slår han sig ihop med Perry i researchens syfte. Självklart befinner sig det udda paret snart mitt på en mystiskt brottsplats och högen av hinder och motgångar växer och munhuggandet tar fart.

För alla oss som älskar Robert Downey Jr. (och vem fan gör inte det?) är det här julafton. Han har förmodligen aldrig varit bättre, och jag undrar om inte detsamma gäller Val Kilmer. Han uppvisar en oväntad komisk talang som jag tror inte har skådats sedan hans genombrott i den sanslösa Zucker-Abrahams-Zucker-komedin ”Top Secret!” från 1984.

Den tredje största rollen spelas av Michelle Monaghan - en barndomsvän till Harry likväl som en nyckelkaraktär i historien. Även hon spelar sin roll till perfektion - rolig, charmig och vimsigt attraktiv.

Harry har utöver huvudrollen som uppgift att agera filmens voiceover, där han jävlas lite med oss i publiken men även påpeka sina egna tillkortakommanden som berättare.

”Kiss Kiss Bang Bang” är en uppfinningsrik, intressant, originell och väldigt rolig tolkning av film noir-genren, fullproppad med minnesvärda repliker, och skulle säkerligen röna stora framgångar idag med Downey Jr:s nyvunna status som succégarant.

Ända sedan ”Mean Streets” (1973) har Scorseses och De Niros gemensamma alster gjort vita duken den äran flera gånger. En film som dock brukar glömmas bort bland ”Taxi Driver”, ”Maffiabröder” och de där andra klassikerna är 1982 års ”The King of Comedy”.

Robert De Niro spelar den kämpande komikern Rupert Pupkin vars desperata och ihärdiga försök att få uppträda med sitt material på talkshowvärden Jerry Langdons (Jerry Lewis) scen verkar leda nånvart när han en kväll lyckas klämma sig in i Jerrys taxi. Han får ta emot diverse råd och - från sitt eget perspektiv - skapar han ett vänskapsband med Jerry. Men Jerry besvarar inte Ruperts telefonsamtal och han släpper inte in honom på sitt kontor. Efter en tids nonchalans och avvisning från Jerrys håll börjar den mentalt instabile Pupkin se ner på sin forna idol, men hans hängivenhet förblir intakt. Han ska uppträda på Jerrys show, om han så måste kidnappa mannen själv.

Det här är verkligen en annorlunda film, inte bara för att det är ovanligt med komedier från mästerregissören och mästerskådisen (i alla fall före ”Analyze this” och ”Släkten är värst”). Det är en svart komedi som ställer obekväma frågor om berömmelse och kändisskap och vilken effekt det kan ha på människor. Det är också en bitande satir över vår kändistörstande samtid och det är ett rent nöje att beskåda De Niro i hans mest tragikomiska roll. Han levererar fler skratt än man först kanske anar med sin desillusionerade men otroligt hängivna wannabe-komiker. Och Jerry Lewis är verkligen imponerande som den hårt prövade talkshowvärden.

”The King of Comedy” blev inte en lika stor kassasuccé som de andra Scorsese/De Niro-filmerna, kanske på grund av det ganska obehagliga huvudtemat eller på grund av den stora skillnaden mellan denna och teamets tidigare filmer. Kanske var det ett för stort hopp mellan hårdkokta våldsskildringar som ”Mean Streets” och ”Tjuren från Bronx” och denna ganska märkliga dramakomedi, som verkligen är något speciellt och förtjänar större erkännande.

Lindsay Anderson var under 60-talet en etablerad regissör i genren bleka, realistiska filmdramer, men snart skulle han frambringa ett alster som i brittisk press skulle kallas ”a handgrenade of a film”, och dela kritikerkåren i två väldigt skilda läger. Medan han som filmmakare strävade mot en mer surrealistisk approach skulle han samtidigt ta ett fast tag om kulorna på det brittiska etablissemanget med sin originella och slagkraftiga internatskoledrama.

Den unge rebellen Mick Travis (Malcolm McDowell in sin debut tillika genombrottsroll) och hans två vänner utkämpar en stilla kamp mot skolans auktoritetsfigurer, huvudsakligen de jämnåriga, och planerar en revolution mot förtryckarna.

Huvudskurken i dramat är Rowntree (Robert Swann), en stiff översittarpojk som gör ett individualistiskt och lösaktiga leverne svårt för våra tre ”hjältar”, såväl som för de andra stackars satarna på internatskolan, i sin kamp för att få dem att rätta sig i ledet.

Micks attityd till etablissemanget presenteras med all tydlighet i en viktig scen där de tre vännerna blivit inkallade av skolans ”whips” (de äldre eleverna) för att emotta straff på grund av deras ”attityd”. Mick svarar kaxigt på de luddiga anklagelserna:

”The thing I hate about you, Rowntree, is the way you give Coca-Cola to your scum and your best teddy bear to Oxfam, and expect us to lick your frigid fingers for the rest of your frigid life”.

Till en början berättas historien i stort sett linjärt och konventionellt men efter bestraffningsscenen, då Mick och hans vänner blir slagna på grund av sina irrationella ”brott”, blir filmen mer surrealistisk och det blir mer oklart om vissa händelser överhuvudtaget äger rum.

Filmen slutar med en massaker som i dessa tider kanske är än mer obehaglig för känsliga tittare, då historien numera givit oss verkliga dödsskjutningar på skolor, men slutscenen är ändå förlösande och renande och samtidigt kanske bara en symbolisk fantasi för pojkarnas inre kamp med de onda auktoritetsfigurerna.

Vid första anblick är ”If…” tillsynes bara ett skoldrama men filmen är mer än så - den är en metafor för livet, och världen, och hur den funkar med mobbare och auktoriteter som försöker kontrollera oss och våra levnadssätt. Det ämnet samlar tyvärr inte damm, och filmen står verkligen emot tidens tand, trots att gjordes 1968 - en tid då ”If….” VERKLIGEN fångade tidens anda, då studentupploppen ägde rum på Paris gator.

Detta är ett vackert hantverk, en fundamentalt gripande film om att ifrågasätta auktoriteter och att bekämpa förtryck och orättvisor.

Det tidiga 1970-talets glamrock tog musikvärlden med storm och lämnade outplånliga avtryck i rockhistorien. En av de människor som inspirerades var regissören Todd Haynes och år 1998 bringade han sin personliga reflektion av epoken.

Storyn i “Velvet Goldmine” är till viss del baserad på myter och rykten, om och kring artister som David Bowie och Iggy Pop, gjuten i samma berättarstruktur som “Citizen Kane”.

Handlingen berättar om den flamboyante och androgyne rockstjärnan Brian Slade (Jonathan Rhys Meyers) som på toppen av sin karriär fejkar sin egen dödsskjutning på scen. Efter en tid uppdagas sanningen i pressen och tio år senare får journalisten Arthur (Christian Bale) uppgiften att skriva en artikel om det hela, med anledning av tioårsjubiléet. När han gräver sig ner i research tvingas han konfrontera sin ungdoms tid, fylld av passion, identitetskris och kärlek till rockmusik.

En blek samtid i 1984 blandas mer längre flashbacks till tidiga 70-talet, då han intervjuar de som stod den numera försvunne Brian Slade nära, som exempelvis hans hustru Mandy (Toni Collette) och den Iggy Pop-liknande sångaren Curt Wild (Ewan McGregor).

En av filmhistoriens pricksäkraste rock n’ rollscener inträffar när Curt Wild och hans garagerockband The Rats uppträder inför en föraktande, bespottande festivalpublik till tonerna av Stooges-låten “T.V. Eye” där de duckar för flaskor tills scenen fattar eld och Curt hoppar som ett exalterat vilddjur, drar ner brallorna och räcker fingret åt publiken. Ren, rå och inte på något sätt ursäktande rock, både musikaliskt och visuellt. Han må likna Kurt Cobain snarare än Iggy Pop, men det intrycket varar bara tills man ser honom inta scenen.

Ewan McGregor visar här upp en annan musikalisk sida, som kan jämföras med den briljanta men betydligt mjukare i “Moulin Rouge!” tillsammans med en råbarkad men ändå känslig rolltolkning av en på alla sätt hårt levande rockstjärna.

“Velvet Goldmine” fick på sina håll kritik för att vara rörig och ofokuserad, men detta är en film där storyn inte är prio ett. Huvudattraktionen är det visuella spektaklet, de starka rollprestationerna och det vansinnigt fina soundtracket, och allting är kryddat med en orädd rockattityd och träffande poesi, med många citat från Oscar Wildes repertoar. Dessutom bjuds man på en fin cameo från Placebo, som framför T.Rex-klassikern 20th Century Boy”, såväl som Eddie Izzard i rollen som Brian Slades stöddige manager.

Herrarna Robert Rodriguez och Quentin Tarantino har lyckats skapa stora och kompromisslösa karriärer på varsitt håll, så när de 2007 slog sig ihop för att göra ett återbesök till sin ungdoms älskade grindhouse-bio, var förväntningarna höga. Tyvärr motsvarade publiksiffrorna inte förväntningarna.

Grindhouse var ett amerikanskt filmfenomen på 70-talet. Man tog sig till sunkiga biografer där vad man bjöds på B-filmer av olika sort men med likartade innehåll; explicita sexscener, storslaget underhållningsvåld, häftiga biljakter med mera.

Double features var ett vanligt begrepp, det vill säga två filmer för priset av en, och ett sådant projekt vågade sig QT och RR på. Deras olika delar var dock av skiftande kvalitet.

Tarantinos “Death proof” med Kurt Russell som mordisk psykopat med stunt-bil som vapen, hade sina stunder, men på det stora hela var det en besvikelse, med tanke på hans repertoar.

Rodriguez segment var dock en annan femma. I Sverige är begreppet double feature ett ganska främmande begrepp så vi fick se filmerna separata (och förlängda) på bio.

“Planet Terror” handlar om ett otäckt virus som släpps ut från en militäranläggning och snabbt förvandlar folk till zombieliknande monster. Det är upp till de osmittade att göra motstånd, och i det lägret hittar vi bland andra stadens sheriff (Michael Biehn), en efterlyst kille med ett omtalat men för tittaren gåtfullt förflutet (Freddy Rodriguez) och en före detta go-go-dansare (Rose McGowan) som förlorat ena benet i närkamp med monstren men fått detta ersatt med ett maskingevär.

I rollistan finns även Bruce Willis, Josh Brolin och Naveen Andrews (Sayid i “Lost”).

Det blir bara smått läskigt, men väldigt slafsigt och magstarkt. Dock bjuder filmen på fler skratt än skrik då det hela är gjort med glimten i ögat och mycket kärlek till genren, som bara en regissör av Robert Rodriguez kaliber kan få till.

Blodigt, roligt och ruggigt underhållande.

Stanley Kubrick gjorde inte särskilt många filmer, med tanke på hans karriärs längd, men från det sena 50-talet fram till hans död 1999, blev det vissa succéer och vissa smärre framgångar, som med tidens framfart växte i popularitet. En som brukar tappas bort är 1975 års kostymdrama “Barry Lyndon”.Filmen handlar om den fattige irländaren Redmond Barry (Ryan O’Neal) som med näbbar och klor kämpar sig uppåt i karriärstegen. Lyckan vänder när han lyckas gifta till sig en titel efter att ha mött Lady Lyndon (Marisa Berenson). Hans relation till hennes genomskådande son får dock en haltande start och senare i historien får det allvarliga konsekvenser, mycket på grund av Barrys försök att hävda sig och trampa på människor, både för att nå framgång men också för att få det han tror är respekt.

“Barry Lyndon” är en sådan film som när man ser den utan tvekan borde räknas som en av de självskrivna klassikerna, men alltid glöms bort när dessa räknas upp. Som många gånger både innan och efter 1975 har Kubrick en i grund och botten osympatisk men ändå rätt intressant karaktär i centrum, även om Alex från “Clockwork Orange” och Jack Torrance från “The Shining” är kraftfullare och mer iögonfallande. Mer fängslande är den fascinerande uppgång och fall-berättelsen tillsammans med filmhistoriens kanske vackraste foto. Bildrutorna ser ofta ut som klassiska målningar, vilka också var en inspiration, och dessa tar verkligen andan ur en. Man kan ju bara tänka sig hur det var att få se den på vita duken. Ett av filmens mera kända fakta är att Kubrick använde sig utan konstgjort ljus i vissa scener, och istället använde sig av exempelvis dagsljus eller stearinljus.

Kostymfilm blandat med över två timmars spellängd ser på pappret kanske inte attraktivt ut, men filmen är märkligt underhållande och timmarna glider förbi.

”Barry Lyndon” förtjänar mer uppmärksamhet och en högre placering på klassikerlistan.

 Denna sköna och ytterst originella film från 2004 kan bäst beskrivas som en existentiell komedi.

Jason Schwartzman spelar den unge Albert, som letar efter en mening i sitt liv och förklaringar till den rad märkliga sammanträffanden han råkat ut för den senaste tiden. Han söker vägledning hos två existentiella detektiver, spelade av Lily Tomlin och Dustin Hoffman, som hjälper honom att hitta svar. På vägen får han samarbeta med en minst lika vilsen och mycket politiskt medveten brandman (Mark Wahlberg i sin bästa roll) och stöter på diverse hinder på vägen. Ett av dessa är den charmige kapitalisten Brad (Jude Law) som tagit över Alberts kära, naturbevarande koalition för att exploatera den.

 Detta är en film som får en tänka över de stora frågorna; livet och universum och om allt hänger ihop på något sätt, eller om alla händelser är slumpmässiga. Samtidigt blir det aldrig för allvarligt och tungsint då en lättsam ton genomsyrar hela filmen, som lämpligt är, och gör detta till en underhållande, rolig, välspelad och mycket fantasifull film med skådisar som visar upp nya sidor och vågar bjuda på sig själva. Utan de redan nämnda finns även Isabelle Huppert och Naomi Watts i rollistan.

Huckabees är den glättiga, själlösa affärskedjan som Law företräder och vars vackra ansikte utåt Watts spelar.

Om man gillar lite annorlunda filmer i synnerhet och rätt knasiga indiekomedier i synnerhet, finns det en god chans att man kan ta till sig detta lilla guldkorn.

1979 kom "Alien". En science fiction bara två år efter megascuccén "Stjärnornas Krig" var ganska kaxigt men skilde sig på ett av flera sätt genom att vara mer av en rysare i rymden, än en äventyrlig action i rymden, som nämnda "Stärnornas Krig". Vissa beståndsdelar förblev intakta, såsom rymdskepp som icke representerade en given, slipad och grann framtidsvision utan verkade smutsiga, kantstötta och svårstartade (Han Solo fick ibland dänga en näve i Millennium Falcon för att den skulle starta). Besättningen på Nostromo betedde sig som människor beter sig, och drog inte till med ansträngda macho-oneliners. Just det realistiska samspelet mellan karaktärerna gjorde det hela så mycket mer trovärdigt än om besättningen hade muttrat förutsägbara repliker såsom det förväntas i en film av den sort som denna unika baby skulle föda...

För icke invigda kan man kortfattat sammanfatta handlingen med att fraktskeppet Nostromo får en signal från en främmande farkost och via detta nödrop tvingas landa på en främmande planet för att utforska det hela. En del av besättningen utforskar signalen och springer på en enorm övergiven rymdfarkost som har lämnat ifrån sig en samling ägg/puppor. En av dessa puppor öppnas och ett jävligt otrevligt väsen hoppar upp och fäster sig vid Kanes (John Hurt) ansikte och han föres snabbt tillbaka till skeppet. Han får detta ting röntgat men man förklarar lite tveksamt och luddigt att denna kvävande mask antagligen hjälper honom att andas genom den tentakel som slingrar sig ner i hans hals.

Sedermera visar det sig, med hjälp av en vid det här laget både sönderparodierad och klassisk scen, vara nåååågot allvarligare. Denna slemmiga varelse har ej velat Kane något väl utan... vid en trevlig middag då stämningen är gemytlig och alla mår sitt bästa börjar Kane plötsligt hosta och må allmänt skit. Efter en del strul och jävelskap i buken gör en ganska osöt filur med underbett entré, genom att  tränga sig igenom skackars Kanes bröstkorg, för att sedan låta de små benen löpa och försvinna bort i Nostromos dunkla korridorer...

Detta fortlöper som en klassisk slags skräckfilm där en efter en tas av daga av ett monster dolt i mystiskt mörker, men detta är ett exempel som på sitt egna sätt är nyskapande i sin genre och på nåt sätt ganska unikt. Det är något visst att frukta det som finns i mörkret, då det är en psykopat med yxa eller liknande, men det hela blir mer skrämmande när det är ett monster utan känd bakgrund och agenda. Detta jävelskap verkar vara framavlat av evolutionen i syfte att döda allt i sin väg och fortplanta sig. Och vad fan har vi simpla jordbor att sätta emot det?

Slaktarprocessen som följer innehåller flera ikoniska scener, som den där den lite väl pliktskyldige Ash (Ian Holm) visar sig vara allt annat än en människa, samt Ripleys (Sigourney Weaver) slutgiltiga uppgörelse med varelsen, där hon cementerar sin karaktär som den första feministiska actionjälten i en mainstreamfilm.

Hela sju år senare fick den begåvade James Cameron ("Terminator 1 och 2" samt "Titanic") filmbolaget han hade i ryggen att släppa efter och leverera en av de erkänt bästa uppföljarna som någonsin gjorts, tillika en av världens bästa actionfilmer! Tvåan fick den enkla och fullt logiska titeln "Aliens".

Sigourney Weavers hjältinna Ripley hade vid det här laget legat nedsövd i frysboxen på Nostromos räddningskapsel i ett halvt decennium och får efter sitt uppvaknande stifta bekantskap med diverse byråkrater, som vill att hon ska agera rådgivare på en planet de nyss förlorat kontakten med. Den planet som hon fick en åttonde passagerare från, 50 år tidigare. Motvilligt beger hon sig tillbaks, tillsammans med ett gäng störtstöddiga marinsoldater som trotsigt rynkar på näsan när hon berättar om sina erfarenheter med den minst sagt våldsamma livsformen hon stött på. En stund efter landning på den drabbade planeten är de inte fullt så "cocky".

James Cameron-favoriter som Bill Paxton, Jenette Goldstein och Michael Biehn (själva hjälten i "Terminator") utmärker sig tillsammans med androiden Bishop (Lance Henriksen) som visar sig besitta mer mänsklighet än människorna! Här snackar vi en actionrökare med ett saftigt grepp om avtryckaren tillsammans med en rejäl portion nervpirrande skräck. Aldrig har väl blippande punkter på en GPS varigt lika nerviga som här!

"Game over, man!"... eller varför inte den helgjutet klassiska repliken då Ripley ertappar alienhonan med att jaga lille Newt:"Get away from her, you BITCH!".

Efter dessa två mästerverk borde det tagit stopp. Trean regisserades måhända av en kille som sedermera skulle bli en av Hollywoods giganter, nämligen David Fincher ("Fight Club", "Seven", "Zodiac"). Om man ska klandra honom eller det förstå-sig-på-iga filmbolaget kan vara svårt att veta men faktum är att "Alien 3" faller en grov bit bakom de övriga i filmserien.

Man börjar filmen, lite väl djärvt, med att förklara Ripley som den enda överlevande från förra filmen. Därtill har man inte särskilt många intressanta karaktärer. Dessutom gör Weaver inte så hemskt bra ifrån sig jämfört med tidigare alster och man undrar litegrann om inte checken lockat mer än manuset för denna mediokra sci fi-rulle. Som lök på laxen för detta inte särskilt engagerande äventyr så är det lååångsamt och långtråååkigt och man bryr sig inte särskilt mycket om det gäng vidriga fångar på det isolerade fängelse som filmen utspelar sig på.

Man kan inte klandra en människa som nickar till till denna rulle (som jag gjorde, men jag ryckte pliktkänsligt upp mig igen). Dock kan man gnälla på andra element. Det är i och för sig en stark känsla av repititon som genomsyrar handlingen - en skock vettlösa hjon ränner genom korridorer och viftar med armarna tills ett människokännande rovdjur med underbett gör slut på lidandet - men den egentliga fienden till filmen är tempot och tråkigheten. Filmer av denna sort har gjorts förut och kommer fortsätta att göras (monster som dödar människor är en outtröttlig genre) men denna film är dyster, deprimerande och sövande.

Den fjärde och hittills sista filmen i serien (om man inte räknar spin off-filmerna "Alien vs Predator" & Co) är "Alien: Resurrection" från 1997. En film som fått oförtjänt dålig kritik, i mitt tycke. Visst befinner den sig i så gott som ett annat universum än de två första filmerna, men den har ändå flera kvaliteter.

Jag kan inte utan att avslöja för mycket meddela att Ripley inte är kvar i "livet" i denna film, men forskare har avlat fram en klon av denna seglivade dam. Ett gäng, med sköna skådisar som Ron Perlman och Winona Ryder, går i hamn på ett skepp för att leverera exemplar (människor) som utan deras vetskap ska användas som puppor för en viss livsform som den klonade Ripley råkade bära på 200 år tidigare. Gissa vad som händer...

Handlingen må icke vara originell och en kraftig del av dialogen är pinsamt värdelös, men ta mig fan om inte filmen är hyfsat engagerande och actionscenerna ganska gastkramande ändå. Framförallt känns en scen där de överlevande tvingas simma en bit under vatten, jagade av aliens, ganska innovativ. Tankarna går till den två år efterkommande "Deep Blue Sea", men med snäppet bättre datoranimeringar. Eloge ska man också ge till produktionsdesignen och fotot, som framhäver nåt gotiskt och spännande mörker i det hela...

Sedan är det alltid ett plus att Brad Dourif är med. Killen fick sitt genombrott som Billy Bibbit i "Gökboet" 1975, och har sedan glänst som Chucky i "Onda dockan" (fortfarande osedd), Grima Wormtongue i "Sagan om de två tornen" och som doktor Cochran i ett av TV:s mest rosade och välgjorda serier - "Deadwood".

Jag rekommenderar utan reservation "Alien" (1979) och "Aliens" (1986") men efter det kan jag bara råda de väldigt intresserade att fortsätta. Trean är en sövande besvikelse och fyran en okej actionthriller på egen hand, men ganska blek bredvid de mästerliga två första...

"In space, no one can hear you scream..."