Historien handlar om Otilia som ska hjälpa sin rumskompis Gabita att genomföra en illegal abort. Året är 1987 och preventivmedel är förbjudet i Ceausescus Rumänien där Securitates allseende öga kräver konstanta id-kontroller och får människor att ständigt kasta en blick över axeln. Men detta utgör bara en mörk fond för historien som förstärker den underliggande känslan av hot. I fokus står snarare de mänskliga relationerna och hur de formas av ett repressivt samhälle.

Otilia är en överlevare som vet hur hon ska ta sig fram i en snårig vardag med hjälp av en viss dos street smartness. Under hennes kamp mot osamarbetsvilliga hotellreceptionister och den manipulative herr Bebe, som ska utföra aborten, slår hon knut på sig själv för att möjliggöra Gabitas abort. Samtidigt som hon också måste hålla god min för sin pojkvän, som vill att hon ska komma på mammans födelsedagsmiddag. Gabita själv saknar nerver och verkar totalt handlingsförlamad.

När de tre huvudpersonerna möts i hotellrummet där aborten ska ske inleder Herr Bebe med att sakligt beskriva allvaret i situationen och vilken blodig affär det hela kan sluta i. Allt hänger på hur länge Gabita varit gravid. Först här börjar vi se den snara som hela tiden har vilat kring tjejernas hals och hur den nu långsamt börjar dras åt med varje steg de tar för att nå sitt mål. Från denna punkt börjar obehaget växa i magen.

Historien berättas lugnt och hypereffektivt i ett enkelt bildspråk. Kameran är stilla och de långa tagningarna behöver inte många klipp för att ändå framkalla en rysande känsla hos betraktaren. Regissören vet att det som inte syns i bild är det som skrämmer mest.

Avsaknaden av musik är påtaglig och följer väl den realistiska stilen som är en gemensam nämnare för många filmare i forna östblocket. Istället finns här Otilias andetag som förstärker känslan av närhet och driver den klaustrofobiska känslan i spinn.

Anamaria Marinca är strålande i rollen som Otilia. I hennes ansikte ser vi den smärtsamma förändringen från vinnare till total uppgivenhet. Manuset växte fram efter hand under inspelningen och en del trådar har tappats bort på vägen. Men dialogen är mycket välskriven, vilket blir extra tydligt med de långa tagningarna. Det bär hela vägen, ända fram till det perfekta slutet.

Missa inte!