Bröderna Coen har ett minst sagt gediget cv att visa upp. Under 90- och 00-talen har de två radat upp klassiker som “Fargo” (1996), “The Big Lebowski” (1998), “The man who wasn’t there” (2001) och “No country for old men” (2007). Nu bjduer de på ännu en karaktärsburen historia.

Karaktärerna är sådär mustiga och uttrycksfulla som alltid i Coen-signerade filmer. Richard Kind, som vi känner igen från sitcomen “Spin city”, är briljant som den totalt töntige och helt misslyckade spelberoende farbror Arthur. Sy Ableman (Fred Malamed) är en annan karaktär, en grotesk figur som är mer än tillräckligt egocentrisk. Och så Larry (Michael Stuhlbarg) själv, som står framför svarta tavlan med byxorna uppdragna till armhålorna.

Larrys fru Judith (Sari Lennick) uppdagar att hon och Sy har ett förhållande.
Judith vill att Larry flyttar till ett ungkarshotell eftersom det vore bäst för barnen. Larry tycker detta tilltag är lite väl magstarkt, men till slut finner han sig ändå.

Larry är en sådan där karaktär som man alltid vet var man har. Han bjuder inte på några överraskningar. Han vill bara göra rätt för sig. Just därför tycker man så synd om honom när han blir ett offer för yttre omständigheter.

Historien är inte styrkan i den här komedin, men det gör ingenting. Det märks att de två bröderna grävt i sina minnesbibliotek när de skrivit manus till den här filmen, men kanske i viss mån snöat in på karaktärsfrosseri. Det handlar om en helt vanlig amerikan som försöker leva ett hederligt normalt och seriöst liv under en tid av revolution och fritänkande på 60-talet. Detta är absolut inte Coens starkaste film, men det är fortfarande en otroligt bra komedi.