Ända sedan 1978, då hon gäckade pojkar i John Landis Deltagänget, har hon funnits där: Mandy Lane, den piedestala uppenbarelsen. Oftast har hon förekommit naken i något slags duschutrymme (inte sällan övervakat av kåta ynglingar) eller som Kirsten Dunst-aktig cheerleader vilt flaxandes med både armar och ben. Flickan som alla vill ha men som ingen kan få. Självklart finns hon även stöpt i manlig form, i Iron Man till exempel så är det Gwyneth Paltrow som trånar efter den omöjliga Robert Downey Jr.
Men kanske är det framför allt inom filmens ungdomskultur som det är så viktigt att bli just den där, det där fenomenala som alla vill vara. För betraktaren blir hon/han till ett skal att fylla med allsköns fantasier, som Mr Big i ”Sex and the City”.

Antagligen är det dessa karaktärer som Jonathan Levine haft i åtanke under arbetet med ”All the boys love Mandy Lane”. Ännu en skräckfilm som riktar in sig på ungdomar, för det är nämligen de som kommer att se den här filmen, ironiskt nog så är det även de som slaktas. Storymässigt finns här inga överraskningar, fortfarande skamligt banalt, ett gäng dumma ungar (är man verkligen så urbota korkad som ung?) beger sig ut till ett ödsligt rikemansslott på landet för att supa, röka och knulla. Med på denna ungdomens nedstigning är även, förutom de dumma och enkelspåriga ungdomarna, ytterligare en ungdom: Mandy Lane. Mandy Lane är flickan som alla vill ligga med och således festens mål, eller?

”All the boys love Mandy Lane” skulle ha kunnat falla platt ner till marken, eller varför inte direkt till DVD, kvarglömd i en fuktig mörk låda, om manuset hamnat i händerna på någon som tänkt sig en film i stil med ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren” eller ”Valentine’s Day”. Som tur är så känns det knappt som att Jonathan Levine hört talas om dessa. Istället får man för sig att han sett väldigt mycket på ”OC”, vuxit upp i Texas och älskar gamla skräckfilmer som ”The Burning” och ”Motorsågsmassakern”.

ATBLML är ett underhållande stycke tonårsslakt som arbetar hårt med foto och atmosfär. Det är rödgrusigt, dammigt och innovativt. Märkligt nog ligger vikten inte på att framkalla spänning utan just den där highschool-stinna drogade jag skiter-i-allt-utan-nuet känslan. Det mördas till höger och vänster men ingen verkar bry sig; ett drömskt vakuum bildas och man kommer på sig själv med att tänka på författare som Bret Easton Ellis och Donna Tartt. Faktiskt inte alls helt oangeläget!