Filmaren Linda Thorgren berättar för oss sin kärlekshistoria som inte slutar med “och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Linda träffade Alexis i kubanska Havana. De gifte sig, men kunde inte leva tillsammans då Alexis inte fick uppehållstillstånd i Sverige. Istället fick Linda åka till Kuba så ofta hon hade möjlighet till det. Då Linda fick reda på att de väntade barn kunde Alexis äntligen följa med henne till Sverige. Lyckan varade dock inte länge, inom kort började Alexis slå Linda. Misshandeln följdes av polisanmälningar, besöksförbud och vårdnadstvister.

Linda försöker förstå hur det kunde bli så. Kunde det ha undvikits? Hon börjar gräva i sin barndom och sin familjs förflutna. Ett förflutet som är skrämmande lik hennes egen situation. Är det ett ärvt mönster och går det att bryta? Det är frågor Linda försöker få svar på under filmen gång.

Vet ni den där känslan man får efter en riktigt bra dokumentär? Man kan knappt röra sig för att det finns så mycket att tänka på och bearbeta. Det här är inte en film som ger den effekten. Jag är uppriktigt trött på alla regissörer som ska vända kameran mot sig själva. Lindas historia är inte unik och vi har hört det berättas förr. Hennes jakt på förståelse känns naiv och dömd att misslyckas redan från början. Att hon egentligen aldrig låter någon annan än sig själv komma till tals gör inte saken bättre. Varje gång en intervjuperson inte ger henne ett tillfredsställande svar avbryter hon dem. Filmes titel är osmaklig och bygger på en tes hon aldrig lyckas få bevis eller ens medhåll för.

Visst lyfter Linda Thorgren en viktig fråga men sättet hon gör det på är ledlöst. Det är för individualistiskt samtidigt som hon inte klarar av att komma tillräckligt nära. Det finns en påtaglig vägg mellan berättaren och åskådaren. Linda känns för redigerad för att jag ska känna att jag tittar in i hennes liv.