Någonstans i gränslandet mellan Västbanken och Israel ligger en citronlund, framodlad av änkan Salmas fader. För Salma är citronlunden ett allt: inkomst, stolthet och identitet. Utöver sina utflugna barn har hon ingen förutom sin faders gamle vän som fortfarande troget hjälper Salma med träden.

Denna knapra existens hotas när Israels försvarsminister flyttar in som granne och dennes säkerhet måste garanteras. Armén beslutar att citronlunden måste bort, terrorister kan gömma sig i träden, och Salma tvingas att ta upp en juridisk kamp mot beslutet. Till sin hjälp har hon en ung palestinsk advokat. I takt med att konflikten trappas upp så börjar försvarsministerns fru Mira och Salma bygga upp en lågmäld förståelse för varandra. Soppan börjar koka upp och media kallas in. Med alla karaktärer kämpandes, men låsta i sina politiska positioner, skrider filmen mot sitt slut.

“Citronlunden” är en extremt vacker skildring av ockupationens konflikter. Utan ett överflöd av moraliska pekpinnar skildrar Riklis situationens komplexitet på ett vackert och stillsamt, nästan ödsligt vis. Detta varvat med underbara skådespelarinsatser från Hiam Abbass (Salma) och andra, importerade direkt från “Syrian Bride”, får verkligen filmen att fånga Västbanken och dess människors desperata vardag. Stundvis känns det nästan som om gränsen mellan spelfilm och dokumentär helt suddas ut. Det är en laddad upplevelse, så gott som obefläckad förutom ett oinspirerat och onödigt soundtrack.

Eran Riklis tar oss i Citronlunden på en underbar och melankolisk tur genom ett infekterat område i Mellanöstern. Det är inget man vill missa.

En intervju med regissören Eran Riklis publiceras inom kort på Film.nu.