Vampyrer är på modet nu. Kanske redan lite passé. Twilight-filmerna har (om ni ursäktar ordvitsen) sugit blodet ur genren. Men precis som själva monstren är deras genre svår att döda. Ett sätt hade varit att exponera den oframkallade filmremsan för solljus, vilket även fungerar på vampyrer.

Tur är det väl då att “Daybreakers” råkar vara en bra film. Den är också snygg, trots den motbjudande färgskalan som hämtad från “CSI”. Regisserande bröderna Spierig har en känsla för bildkomposition, och de arbetar skickligt med symmetri. Dessvärre är klipptempot för snabbt för att man till fullo ska kunna njuta av dessa bilder. Men eftersom filmen håller ett högt tempo kanske det är lika bra att klipprytmen också gör det. Under filmens dryga 90 minuter har vi kastats runt bland gulögda vampyrer i jakt på det människoblod som nästintill är slut. Det finns nämligen knappt några människor kvar på jorden.

Det är alltså en vampyrdystopi vi har att göra med. Till hjälp har vi forskarvampyren Ethan Hawke, den Elvis-nynnande, one liner-spottande Willem Dafoe och en armborstbeväpnad aktivist vid namn Claudia Karvan. På andra sidan har vi Hawkes boss, en mycket ond affärsman spelad av Sam Neill. En man sofistikerad nog att föredra sitt blod i ett vinglas.

Trots att man inte tagit tillvara på den erotiska aspekt som vampyrfilm innefattar finns här de flesta detaljer som gör beundrarna glada. Och det finns även fler roliga detaljer såsom “The Subwalk”, där vampyrerna kan promenera under dagen med en takeaway-blodkaffe i näven.

Utöver denna uppfinningsrika detaljrikedom finns även en allegorisk och något övertydlig historia om dagens oljeproblem. “What happens when there isn’t a single drop left?”, frågar sig den godhjärtade Hawke. Jag önskar jag kunde säga att jag inte trodde det skulle bli lika våldsamt som det blir i denna någorlunda intelligenta, CGI-späckade, och svettiga vampyrfilm.