Vi börjar med det självklara: om man fortfarande är gnällig över att stackars Woody aldrig lyckas toppa “Manhattan” och “Annie Hall” behöver man inte bry sig om den här filmen. Alls. Det här är en helt vanlig dussin-Allen som ingen vettig människa kommer att minnas eller tänka på om några år. Men om man uppskattar mannens förmåga att skriva drivna och roliga dialoger är det definitivt värt att offra 2 timmar av sitt liv på “Du kommer att möta…”. Dessutom är Antonio Banderas väldigt mycket bättre än vanligt.

Handlingen kretsar kring ett nyseparerat äldre par (Anthony Hopkins och – ni känner antagligen inte till henne men hon är faktiskt bra – Gemma Jones), samt deras dotter och hennes man (Naomi Watts och Josh Brolin). De drömmer alla om en helt annan tillvaro och filmen försöker handla om hur gräset alltid ter sig grönare på andra sidan – vilket det inte är – men att själva den illusionen kan göra oss lyckliga(re). Här blir det lite krystat och konstigt, för historierna har egentligen inte särskilt mycket med varandra att göra och i princip kunde Woody lika gärna gjort fyra olika filmer om de fyra olika karaktärerna. Istället sitter man hela tiden och hoppas att det på något sätt kommer att knytas ihop, att Woody plötsligt kommer att avslöja sin Geniala Plan och att man kommer sitta där med sin gåshud och känna sig förundrad, förförd och förlöst.

Utan att avslöja för mycket (inte helt sant, men det här måste faktiskt sägas) kan jag berätta att minst tre av de fyra historierna huggs av mitt i och aldrig får någon riktig upplösning. Slutet är ett gigantiskt antiklimax och man kan inte låta bli att undra om Woody helt enkelt tröttnade på sitt manus och helt sonika satte punkt, eller om han insåg att filmen skulle kunna fortsätta i all evighet och därför satte punkt. Kanske skrotade någon producent andra halvan av hans fyratimmarsmanus och satte punkt. Strunt samma hur det gick till, punkten sitter där som en stor, fet, malplacerad vårta och den där förlösande gåshuden uteblir helt.

Så visst, det fanns inte mycket att säga den här gången men det är en trevlig film, skådespelarinsatserna är pendlar mellan bra och nästintill lysande. Och gubben kan fortfarande skriva sina cyniska oneliners, som när Brolins karaktär tröttnar på styvmoderns envisa (och sorgligt ockulta) framtidstro:

“Åh, jag är säker på att du kommer att träffa samma långa mörka främling som vi alla träffar förr eller senare”

Word up, Woody.