Familjen Jones är nyinflyttade, snygga, coola och snuskigt rika. De har dessutom alla de senaste teknik-smink-kläd- och inredningsprylarna. Och det i sådana massor att deras rika grannar och bekanta blir alldeles galna av ”måste-också-ha-sjuka”. Barnen är dessutom välartade och mamma Jones (Demi Moore) och pappa Jones (David Duchovny) har det perfekta äktenskapet och (håll i er nu) kysser fortfarande varandra så fort de får en chans – gärna framför andra mindre lyckligt lottade äkta makar.

Men, det är bara ett problem. Allt är på låtsas. Familjemedlemmarna är inte alls släkt, utan bara säljare, ett slags omvända mystery shoppers, som på detta intrikata sätt kränger prylar. Idén med levande skyltdockor är alldeles lysande. Konceptet känns fräscht och samhällskritiken fyndig. Men när den första förtjusningen lagt sig blir det bara långtråkigt att se mamma Jones springa hos frissan och pappa Jones få iväg ytterligare en perfekt boll på golfbanan när han inte trånar över mamma Jones som han faktiskt är kär i på riktigt också...

När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad; exempelvis grannarnas pengaproblem och dotterns faiblesse för äldre män.

Det är kul att se Demi Moore på banan igen, det känns som att hon mest varit uppmärksammad för sin yngre man på senare år. Dock är jag mer imponerad över hennes outfits här än hennes skådespel som är mediokert.
Med viss tvekan ger jag tummen ner. Det blir gäspningen som till slut avgör.