En regissörs jobb är att göra en film trots att alla säger nej. Producenten säger nej, fotografen säger nej, skådespelaren säger nej, stuntmannen säger nej. Alla säger nej. Men dessa begränsningar brukar vanligtvis nära kreativiteten. Filmskapare som Jim Jarmusch och Luc Moullet har till och med format sin estetik efter deras ekonomiska begränsningar. Men för vissa regissörer gäller inte denna regel. Peter Jackson är en, George Lucas en annan. Det intressanta är dock att när båda dessa regissörer började skapa film så var de tvungna att spela spelets regler. Men det var en svunnen tid där varje problem löstes utan CGI.

Datoreffekter har förändrat filmen, och kommer att göra det i fortsättningen, man talar om att filmen mer och mer liknar målningen istället för fotografiet. Hos Peter Jackson innebär detta att kameran kan åka hur den vill, och att miljöer kan ändras med ett litet knapptryck. Det är ungefär vad Jackson valt att använda CGI till i denna film. Inga datoranimerade apor i denna film. Dessa datoreffekter blir synligast när Susie befinner sig i himlen (eller någonstans mellan himmel och jord). Det köttsliga livet nere på jorden är dock relativt CGI-befriat.

Filmen börjar med att Rachel Weisz och Mark Wahlberg ligger i sängen. Weisz läser Camus och Wahlberg vill ha sex. En textskylt och flera år senare sitter samma par i samma säng och Weisz läser av någon anledning en handbok i barnuppfostran. Paret har tre barn, en pojke och två flickor, och en av dem kommer att våldtas och mördas av en psykopat med ett typiskt psykopat-utseende. Efter detta får vi följa familjen under något år av sorg, där pappa Wahlberg blir besatt av tanken att fånga mördaren, mamman sticker till soliga Kalifornien och plockar apelsiner, och där mormor Susan Sarandon kommer hem för att sköta om familjen i moderns ställe.

Problemet med denna film är att den inte riktigt vill handla om något så hemskt som det huvudrollen blir utsatt för. Jag tror inte att ordet “våldtäkt” ens nämns i filmen. Istället får vi se ändlösa montage där flickan från ovan traskar runt i något slags himmelskt himmelrike (där allt är “Happy!” som en av mördarens tidigare offer uttrycker det) och funderar på ifall hon ska hämnas eller hjälpa familjen att repa sig efter deras dotters död. Det hela minner nästan lite om hur Vatikanen ständigt försöker mörklägga alla de sexuella övergrepp som deras präster gör sig skyldiga till.