Motståndarbåten Fortuna rattas av två sliskiga killar från en italiensk familj med Rafael Edholm i spetsen, och snart är den livesända kanalkampen igång. Hack i häl har Lena II en argbigga från kronofogden som är beredd att göra allt för att beslagta båten...

Även om jag inte direkt gillar Janne îLoffeî Carlsson så såg jag ändå fram emot att se honom som kapten på sin båt och att han skulle ha en nyckelroll i något som skulle kunna bli en småkul uppföljare till en närmast kultförklarad film från 80-talet. Men redan i inledningen grusas de förhoppningarna när îLoffeî säger: îÄsch, jag har kört det där racet förutî, och låter sina barn, spelade av Eva Röse och Henrik Lundström, ta över styrandet av båten. îLoffeî tillbringar max fem minuter på en båt, resterande tid åker han omkring i en ful bil, fäller pinsamma îlustigaî kommentarer och hittar på finurliga små hyss för att sabotera för motståndarna.

Många svenskar kommer att luras till biograferna av nostalgiskäl och tror säkert att det ska bli en rolig stund i biomörkret. Men det här håller inte. Man verkar ha ansträngt sig för att få det hela att stinka 80-tal och se ut som om den här spelades in året efter den första filmen kom. Göta Kanal 2 drar ner svensk film till den nivå den var på för 25 år sedan, med uråldriga buskisskämt som verkar ha blivit över när någon fars har satts upp och de gallrat ut bland de redan så löjliga underfundigheterna.

I vilken soptunna författaren Bengt Palmers har rotat vet jag inte, men återvinning av saker som möjligen var kul på 80-talet för att man då inte visste bättre leder bara till krystade scener 2006. För några av magplasken vi matas med här är att folk faller i vattnet, någon ramlar ner i en grop och bryter armar och ben och att någon slänger saker på en TV så att den sprakar och går sönder. Varför sen alla dessa îskämtî måste köras minst två gånger i en och samma film har antingen sin förklaring i idétorka eller så är det för att de som slumrat till i biosätet inte ska råka missa chansen till att vika sig dubbla av skratt. Hur mycket kan man sen egentligen mjölka skrattsalvor ur en situation där en italienare har fått för sig att uttrycket îSkit ner digî betyder îHa en bra dagî, och går och säger det till poliser och butiksbiträden?

Jag har ingen behållning alls av den här filmen. Jag har sett långt över hundra filmer på bio i år och kan lätt kora den här till årets sämsta film. Läppsynkningen är lika usel som vanligt i svensk film och bristen på inlevelse i de i efterhand inspelade replikerna är förvånande med tanke på att vi ändå har ett gäng duktiga skådisar här. Dessa dyker upp i små biroller och levererar îroligaî småstadsdialekter, spottar, bär lustiga glasögon, mäter gödselhögar och har sig. Det borde väl ändå kännas pinsamt för dem själva att vara med i den här filmen. Inte minst Lena Endre sjunker riktigt lågt och förnedrar sig själv här.

Nej, herr Palmers. Du borde skämmas som gör nåt sånt här och försöker inbilla oss att det är något att betala pengar för att se. Tolka följande på vilket sätt du vill. Skit ner dig!