Vovven döps till Hachiko och får, trots att Parkers fru till en början är strängt emot det, stanna kvar i familjen. Varje morgon följs Parker och Hachiko åt till tågstationen där de tar farväl. När tågvisslan tjuter på eftermiddagen vet Hachiko att det inte är långt kvar tills husse kommer, och slinker var eviga dag iväg för att möta honom vid tåget. Hachiko blir en välkänd figur i den lilla staden och folk hälsar glatt på honom och ger honom godsaker. Men så inträffar en tragedi, och Parker kommer aldrig att åka med tåget igen. Hachiko väntar lojalt förgäves, men hur talar man om för en hund att det inte är någon idé att vänta längre? På hoppet kan man leva länge, och Hachiko kommer därför att sitta där och vänta i flera år. Och då talar vi inte enbart om hundår.

Filmen bygger på den sanna historien om den japanska akita-hunden Hachiko som satt och väntade vid stationen i nio år på sin husse på 1920-talet. En japansk förlaga (“Hachikô monogatari”) gjordes 1987, men nu är handlingen förlagd till slutet av 1990-talet och skådeplatsen är inte Japan utan USA. Hollywood har alltså varit framme, med regissören Lasse Hallström i spetsen. Det var i princip det jag visste om filmen på förhand, och var inte helt såld på idén om en remake av en film om en jycke. Jag föredrar dessutom katter framför hundar och följer hellre andra skådespelare än Richard Gere.

Skeptisk förblev jag en ganska bra bit in i filmen då lite väl många försök gjordes för att få mig att falla för pluttinuttigheten med en söt liten hundvalp som gnydde och hade sig. Merparten av filmens inledande halva är sötsliskigt och tillrättalagt med rätt skådespelare på helt rätt plats. Tråkigt och tämligen menlöst om man inte är ett stort fan av hundar.

Men när Wilson väl hade kastat in handduken och historien bara fokuserar på Hachikos trogna väntan vid stationen gick det knappt att värja sig längre. Istället för att bli ännu tråkigare sög den allt vackrare historien sig fast likt en blodigel och försökte gång på gång klämma fram ett par tårar ur mig. Att en så tämligen enkel story kan bli så gripande – trots att det inte är något egentligt speciellt med själva berättandet av den – är ändå ganska intressant. Kanske är det helt enkelt själva hundrasen som gör att jag blir så förtjust i hunden?

“Snyftmusik” på rätt ställen spelar nog in en hel del, men det brukar inte räcka för att bräcka mig. Det som gör skildringen så stark är troligen att Hallström stundtals låter oss se saker utifrån Hachikos synvinkel och vi får identifiera oss mer och mer med hundens i dennes sorgliga situation. Att få se Hachiko gå från att i början springa och skutta, för att mot slutet istället lunka och hanka sig fram till sin väntplats är en känslostark upplevelse som man gott kan ägna tid åt i biosalongen.

Den som är smart har bunkrat upp med näsdukar i fickan, för tårar kommer säkerligen att fällas.