Den här lilla komiska pärlan är baserad på verkliga händelser. Skådeplatsen är 1880-talets mycket pryda London.

Vi följer en ung, idealistisk läkare, Mortimer Granville, (Hugh Dancy) som har fattat att blodiglar inte är lösningen på alla medicinska problem och istället förespråkar sådant som sårrengöring och rena förband för att hålla bakterier borta från fula sår. Hans äldre kollegor kallar det humbug och han får sparken från det ena sjukhuset efter det andra.

Desillusionerad men ändå hungrig och angelägen om att få göra nytta (han tackar nej till sin rike och excentriske väns pengar) hamnar han till slut hos den äldre läkaren Dalrymple (Jonathan Pryce) vars kvinnoklinik är alldeles överhopad av patienter. Samtliga kvinnor lider av hysteri, till följd av en “hyperaktiv livmoder”, symptomen kan variera med allt från oro till feministiska känslouttryck. Behandlingen i detta fall är mycket enkel och harmlös (i andra fall betydligt hemskare som operation eller inspärrning på institution) läkaren ger vulvamassage tills det att patienten får en hysterisk paroxysm, i våra dagar kallad orgasm.

Men när Dalrymple och Mortimer fingrar på kvinnorna tills att de skriker av vällust är de överhuvudtaget inte medvetna om att deras handling är sexuell eller ger kvinnorna någon som helst njutning. På den tiden trodde man nämligen att kvinnan inte kunde uppleva sexuell upphetsning utan penetration av det manliga könet.

Absurt så det stänker om det – javisst. Roligt? Historien i sig är redan vansinnigt rolig och går knappt att schabbla bort. Och roligare blir det när Granvilles stackars hand protesterar i smärtor över de långa arbetsdagarna och han med hjälp av sin excentriske vän Lord Edmund (Rupert Everett) uppfinner en liten vibrerande manick...

För att balansera dessa galenskaper bärs filmen upp av en allvarligare underton som får sitt fulla utlopp i karaktären Charlotte Dalrymple (Maggie Gyllenhaal). Till skillnad från sin syster följer hon inte sin fars minsta vink och spelar piano i vackra klänningar hela dagarna. Istället arbetar hon på ett härbärge och kämpar för kvinnors rätt att rösta, arbeta och ha jämlika förhållanden. Hon är också den enda som har insett att hysteri är ett hokus-pokus-begrepp och att kvinnor visst kan få orgasm och detta också på egen hand. Granville faller mot sin vilja för henne och tvingas ta itu med sin egen tidsenliga uppfattning av kvinnan.

En charmig och intressant komedi om en (tack och lov) svunnen tid. På minussidan: en viss förutsägbarhet i handlingen överlag men å andra sidan – är inte så fallet med de flesta lättsamma komedier?