Martin (spelad av Henrik Lundström) är inte ensam på resan. Med följer hans kompis Sundsvall (Peter Viitanen), som skall jobba som kockelev. De två har stora planer och tänker jobba ihop pengar för att kunna köpa en minibuss och luffa runt i Europa när resan är avklarad.

I byssan härskar den strama förstekocken Peter Stein (Kjell Bergqvist). Redan första dagen i byssan får Martin och Sundsvall stifta närmare bekantskap med den solbrände förstekockens järnhårda regler. Men samtidigt som Stein styr byssan (och en hel del annat på fartyget) med järnhand så blir han och Martin trots allt vänner – om än på en märklig nivå.

Martin får se många av Steins märkliga sidor, både bra och dåliga. För Martin innebär vänskapen efter en tid att han måste göra flera svåra val som leder till ryktesspridning, rävspel, hämndbegär och flera människors död. Inget är vad det verkar vara och det går inte att lita på någon. Allra minst Peter Stein. Till slut handlar Martins liv enbart om en sak – att hitta ett sätt att hämnas på Stein.

Kocken är en fascinerande historia, delvis självupplevd av regissören Mats Arehn. Den utspelar sig i slutet av 60-talet, men jag får inte riktigt den känslan. De tidstypiska detaljerna är få. Däremot tycker jag att rollsättaren ska ha en stor eloge. Kjell Bergqvist är sjukt bra som gentlemannagalningen Stein. Även Ralph Carlsson ger karaktären Silver en kuslig men bra känsla.

Kocken är en bra film som dock skulle vara snäppet bättre om den var lite kortare. Jag följer Steins oförutsägbara framfart med rynkad panna och höjda ögonbryn under större delen av filmen, men närmare två timmar känns alldeles för långt.