Nynne räknar med att hennes pojkvän ska fria när han reser sig för att hålla tal under släktmiddagen. Upptagen av sina egna tankar hör hon inte vad han säger och råkar högljutt acceptera det ickeexisterande frieriet när pojkvännen ber henne skicka vinet. Istället för frieri gör pojkvännen slut, han har träffat en annan. Efter en vecka av depp i sängen och övertrasserade kreditkort tar Nynne sig upp på banan igen och ger sig ut för att träffa nya män.

Nynne är, precis som tv-serien Sex and the city, baserad på en tidningskolumn. Varje söndag från augusti 1999 och ett år framåt publicerades Nynnes dagbok i dagstidningen Politiken. Efter det kom en bok med samma namn, och nu är det alltså dags för filmen. Det finns en svårighet i att överföra tidningskolumner till film, korta avsnitt ska bli sammanhängande och det måste finnas en intrig som räcker hela vägen. Just det här problemet blir tydligt i Nynne. Det finns ingen riktig röd tråd, ingen dramaturgi som håller dig kvar, istället är det olika episoder som flätas in i varandra. Ändå känns det som om regissören Jonas Elmer har gjort det bästa av situationen, även skådespelarna gör ett bra och trovärdigt jobb. Speciellt Lars Kaalund som Nynnes blinda granne Martin. Förmodligen för att han känns som den enda normala personen i den här filmen. Han varken råkar ut för pinsamheter hela tiden eller har konstiga sexuella böjelser.

Sedan är det så att jag alltid har haft svårt för humor som går ut på att någon gör bort sig. Jag tycker det är jobbigt att göra bort mig, och jag tycker det är lika jobbigt när andra gör bort sig. Det är flera gånger i filmen då jag verkligen undrar varför Nynne inte använder hjärnan oftare. Hon har ett bra betalt jobb och jag undrar hur hon, som under hela filmen bara misslyckas, har tagit sig dit. Jag får liksom inte ihop ekvationen.

Nynne är inte en usel film. Den är ok, men ingenting du ska lägga dina slantar på för att se på bio.