Ett socialrealistiskt drama om en 12-årig pojke, Cyril, som har blivit övergiven av sin far och numera bor på ett barnhem. En dag upptäcker han att hans cykel är borta. Han ger sig ut för att leta efter cykeln och för att samtidigt få träffa sin pappa som han vill umgås mer med. Men fadern är spårlöst borta liksom cykeln, som det senare visar sig att denne har sålt.

Av en händelse träffar Cyril på den godhjärtade och modiga hårfrisörskan Samantha som faktiskt hittar cykeln och även blir pojkens helgfamilj. Tillsammans ger de sig sedan ut på jakt efter den försvunna pappan och en trygghet i livet. Liksom Vittorio de Sicas “Cykeltjuven” från 1948 kretsar mycket i filmen kring den försvunna cykeln som har en avgörande del i berättelsen.

Thomas Doret heter den rödhåriga killen som spelar Cyril och han gör det med en övertygelse och närvaro som är av mästarklass. Även Cecile de France som spelar Samantha är trovärdig och stänker realistiska nyanser över hela filmen som i sin händelseutveckling inte riktigt följer i samma spår.

Karaktärerna känns nämligen disiga i kanterna, en följd av att filmen utspelar sig hela tiden i nuet, vi får inga förklaringar till vad som har hänt innan, eller karaktärernas drömmar och mål. Det är liksom bara verkligheten här och nu som existerar. Det är intressant, för det gäller som åskådare att köpa filmens premisser, och då fungerar i stort sett vad som helst. Efteråt kan man dock känna sig lite snuvad på konfekten, filmen utger sig från att vara dokumentär i sitt formspråk och genom avsaknaden av musik, men är väldigt mycket avtrubbad fiktion i verkligheten.

Det är svårt att förstå sig på Samantha och hennes godhet, man får aldrig förklaringen till varför hon står så stenhårt bakom Cyril, trots hans flirt med brottslighet och trots att man inte riktigt förstår hans aktioner alla gånger.

Filmen är skriven, regisserad och producerad av de belgiska filmskaparna och bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne som även gjort den kritikerrosade filmen “Barnet” från 2005.

Liksom “Barnet” är det här en lågmäld historia som är fylld av hopp, detta genom den ständigt kämpandes, ständigt godhjärtade Samantha. Det är som om hon har en naiv övertygelse om att hennes kärlek till detta, på sätt och vis, förlorade barn, kommer att rädda honom (henne) och ge honom det han behöver i livet. Lika vackert naiv kan man säga om bröderna Dardennes hela film, en fin liten saga som faktiskt skänker hopp i en låtsasvärld. Då är det lättare att acceptera små skavanker här och där.