En teatergrupp har problem. Skådespelarna är oengagerade, ledaren visar noll förståelse och tycker synd om sig själv, och deras hyresvärd letar anledningar att vräka gruppen. Utöver detta finns även massvis med privata problem (vänsterprassel, sideboards), som bottnar i karaktärernas hejdlösa egoism. Klings karaktärer är så fruktansvärt osympatiska att de får Fassbinders monster att likna kramgoa nallebjörnar.

Denna film beskrivs i dess poster som en “fjäderlätt komedi”, och eftersom karaktärerna är motbjudande har vi alltså att göra med en fjäderlätt svart komedi. Ni förstår säkerligen vart jag är på väg, men det är inte Klings människohat som är filmens sämsta tillgång. Det är visserligen omöjligt att sympatisera med karaktärerna vilket får varje skämt att verka helt meningslöst eftersom man bara vill att de ska orsakas mer smärta. Istället är det Johan Klings uppenbara uppfattning om att en fars inte skulle vara lika “seriös” som ett drama. Nu är Kling visserligen inte en filmskapare i samma klang som en Chaplin, en Tati eller en Jerry Lewis, så man bör kanske inte vänta sig ett mästerverk. Men om Kling hade utgått med att en fars med lyckligt slut kan ha ett högre konstnärligt värde än ett seriöst kammarspel med en för lång alternativt för kort titel (exempelvis “Herr Andersson gick på en promenad och dog på vägen”, eller “Hatet”), hade vi kanske sett något annat än en stagnerad komedi helt utan betydelse.

Påståendet ovan håller tydligen inte Kling med om. I så fall hade han kanske vågat utmana publiken och sig själv genom våga gå steget längre, ett genrebyte är inte långt nog. Kling skulle inte bara kunna utmana konventionerna hos den typ av film han flirtar med i “Puss”, han skulle även kunna utmana sin egna människosyn. Istället får vi ett lyckligt slut som känns mer påklistrat än Klings påstådda intellekt. Kudos ska dock gå till Alexander Skarsgård som är den enda som faktiskt lyckas trycka in lite medmänsklighet i denna annars svarta film.