Drömmen om att allt hade kunnat vara annorlunda, bättre. Att livet inte blev som du tänkt dig och att du lever en lögn. Känslan av att sitta så djupt nere i skiten att bara tanken på ännu en dag får dig att spy. Förnimmelsen av en ungdom som lovade något helt annat. Dagen då du vaknar upp och hatar dig själv för att du valde fel eller för att du aldrig fick chansen att välja. Lättnaden då du återigen kan känna uppskattning, ångesten då dörren stängs och ljuset släcks.

”Revolutionary Road” handlar om dessa saker. Vissa inbillar sig att de är betydelselösa, andra omfamnar dem för att sedan älta dem sönder och samman i takt med att livet hänger på.

Det ligger ett stort vemod i att betrakta människorna i ”Revolutionary Road”. De uppskattar inte sina liv, söker desperat efter något annat; fångar utan tidsbestämda straff. Ni som sett serien ”Mad Men” vet vad jag pratar om. Donald Drapers karaktär som har allt men som ändå lider. Han kan inte identifiera sig med vad han är: tvåbarnsfar, sofistikerad, rik. Han greppar efter det ogreppbara dock ändå nödvändiga.

På ett liknande sätt famlar Leonardo DiCaprio och Kate Winslet efter ett lyckligt liv tillsammans i Sam Mendes enastående ”Revolutionary Road”, den tidigare hatar sitt jobb men accepterar det. Winslets karaktär hatar sitt liv: tvåbarnsmor, hemmafru, förort. När sedan idén om att flytta till Paris föds så väcks bådas förhoppningar om ett nytt liv tillsammans. Avundsjukan bland grannar och kollegor väcks, liksom skadeglädjen när DiCaprio blir befordrad och Parisresan ställs in. Tillbaka till Helvetet igen.

”Revolutionary Road” utspelar sig, likt Mendes första film ”American Beauty”, i en likriktig förort där allt till synes är perfekt men där problemen pockar och frustar under ytan. Från och till krackelerar fasaderna och det fula, naturliga, tillåts utrymme. Vi i publiken känner oss instängda och utsatta, likt DiCaprio och Winslet. Jag har nog aldrig sett dem så bra, någonsin. Att inte ”Revolutionary Road” fick fler Oscarsnomineringar är mycket märkligt.