Evelyn Salt (Jolie) jobbar för CIA och är lyckligt gift. Under ett förhör med en avhoppande rysk spion anklagas hon plötsligt för att vara en sovande spion för Ryssland. I ett desperat försök att rädda sin man, som antas vara i fara, tvingas hon fly situationen och snabbt framstår hon mer och mer som en spion.

Okej, jag kan medge att det inte låter särskilt trovärdigt (och det blir verkligen inte mer trovärdigt allteftersom filmen fortlöper), men har man bara överseende med den aningen simplistiska orsak-verkan-kedjan som sätter igång den stora jakten så finns det mycket att njuta av.

Kurt Wimmers manus byggde från början på en manlig huvudrollsinnehavare. Men när Jolie blev aktuell för filmen ändrades namnet kvickt från Edwin till Evelyn Salt. Normalt sett fungerar det inte att framgångsrikt byta namn på huvudrollen så att en man helt plötsligt blir kvinna. Det här är dock ett undantag och jag har svårt att se hur någon manlig skådespelare skulle kunna spela Salt mer övertygande än Jolie gör. Hon får “The Expendables”-ensemblen att framstå som sköra småpojkar och räddar en storhetsvansinnig story från att bli larvig till att istället vara riktigt cool.

Jolie spelar ofta tuffa och självständiga kvinnor och därför känns hon så naturlig som Salt. Hennes ögon utstrålar mer känslor än många skådespelare lyckas göra med hela kroppen, och det är just därför som Salt/Jolie kan vara den grymmaste agenten samtidigt som hon är en kärleksfull fru som vi aldrig slutar sympatisera med, vilket ger en sprängladdad action som denna en värdefull dimension.

“Salt” är en intrikat spionfilm kryddad med fartfylld action fullspäckad med oavbrutet läckra scener. Vi besparas helt och hållet transportscener och invecklade pratscener á la “Den innersta kretsen”. Det här är action när den är som bäst, utan att vara fylld av klichéer eller förutsägbart slut. Angelina Jolie är minst lika bra som Matt Damon var i Bourne-trilogin, och det är inte att säga lite.