Denna stjärntjocka film inleds med en textskylt i stil med “Mer än vad du tror i denna film är sant”. Uttalandet är självfallet inte av en filmteoretisk eller filosofisk natur, de menar bara att många av händelserna i filmen också hänt i den så kallade verkligheten. Teamet bakom den mästerliga “Good night and good luck” har här gjort en politisk komedi, utan att dra ned på varken rivighet eller lekfullhet.

Filmens titel syftar på den lilla grupp av amerikanska soldater som, ledda av Jeff Bridges hippiesoldat, tränats till att bli psykiska vapen, eller Jedi-soldater som de kallar sig själva. Truppens två mönstersoldater är George Clooney och Kevin Spacey. Clooney delar Bridges idéer om att revolutionera världens arméer till blomsterälskande pacifister. Spacey gör det inte, han har mycket mer gemensamt med Robert Patricks karaktär, en man vars jobb består i att öppna McDonald’s och Starbucks i Mellanöstern. In i denna sinnesvidgande soppa traskar våran protagonist, en hjärtekrossad reporter, spelad av Ewan McGregor.

Till ytan är “The men who stare at goats” en komisk berättelse om de absurda vägar USA svängt in på i jakt efter lite makt. Men i bakgrunden skymtar det riktiga kriget förbi. Att höra hur en Teletubbies-liknande tortyrsång låter kan vara roligt, men när man ser den person som utsatts för tortyren sätter man skrattet i halsen. Denna film är inte den amerikanska filmen om ockupationen av Irak vi väntat på, men den arbetar flitigt med att humanisera de personer som på ett eller annat sätt figurerat i konflikten, inte bara irakier, utan även amerikaner, stora som små, generaler som fotsoldater. Det är så klart varmt välkommet.

Jag antar att jag inte behöver argumentera för hur välcastad denna film är. Den pårökta officeren som beordrar sina soldater att dansa och låta håret växa är som klippt och skuren för Jeff Bridges. Och Ewan McGregor gör sin sköra reporter utan fläckar. Tyvärr är det lite synd att man inte riktigt tagit tillvara på truppens uttalade övernaturliga förmågor. Det är bara vissa paranormala saker som tillåts hända, och dessa har enbart uppgiften att driva narrativet vidare. Mycket roligare hade det varit om men lekt mer med detta koncept. Potentialen finns där, det kanske bara var dåligt med gräs när manuset skrevs.