Under 80-talet var Randy “The Ram” Robinson wrestling-världens största namn. Nu är året 2008 och Randy söker fortfarande efter de stora pengarna och det pumpande adrenalinet.

Han bor i en husvagn, i en skitig stadsdel. Han är förälskad i en lokal strippa, men hon ser honom bara som en kund. Han har, från ett tidigare äktenskap, en dotter som han aldrig träffar. För att livnära sig turnerar han i wrestlingens amatörliga, där publiken fortfarande älskar honom. När det inte räcker till jobbar han extra i en livsmedelsbutik. Det enda han verkligen älskar är att höra publiken skrika hans namn, men plötsligt händer det som inte får hända. Randy får en hjärtattack och läkarna säger att han inte får brottas mer.

Man har sett det tidigare men sällan knyts ett så starkt band med karaktären som det görs i “The Wrestler”. Mickey Rourke är både läskig, trött, älskvärd, känslosam och fullständigt underbar på en och samma gång. Kameran tar direkt fasta på honom och släpper sedan aldrig honom ur sikte. Det finns inga intentioner att förlöjliga hans situation. Man skulle lätt kunna håna en man som inte inser att hans tid är över och som envisas med att färga håret platinablont, spendera tid i solarier och kränga på sig glänsande tajts, för att sedan ge sig ut i brottarringen. Men regissören Darren Aronofsky gör inte det. Han tar istället fasta på den verkliga personen bakom “The Ram”. En person som visar sig vara oerhört sympatisk och som bara vill göra det han älskar och är bäst på.

Rourkes framträdande lämnar inte mycket plats till några andra. Marisa Tomei och Evan Rachel Wood har blott små biroller men är dock nödvändiga för historien. De gör ett stabilt jobb men deras karaktärer kunde egentligen ha spelats av vem som helst.

Det som stannar kvar efter filmen är känslan av att man inte ska döma någon i förväg. Under de första fem minuterna trodde jag att jag skulle bli tvungen att plocka fram skämskudden, men den fick snällt ligga kvar i väskan.