George Clooney har inget hem. Eller rättare sagt, hans rollfigur har inget hem. Ryan Bingham har allt han äger och behöver i en enda svart cabinväska. Ryan jobbar med att åka till olika företag för att göra jobbet den riktiga chefen är för feg att göra, nämligen att avskeda sina anställda när tiderna blir tuffa. Det senaste året flög han strax över 560 000 kilometer, avståndet till månen är ungefär 384 000 kilometer. Detta gör det svårt att bilda familj och slå sig till ro, för vilken fru vill ha en man som reser 270 dagar om året?

På något konstigt sätt trivs Ryan oförskämt bra med detta. Det finns inget han hellre gör än att flyga första klass och avsluta sina kvällar i minibaren. Så en dag dyker Alex (Vera Famiga) upp. Hon är precis som Ryan, men kvinna, och amors pilar flyger hej vilt i luften. George Clooney gör inte sin bästa roll men det är svårt att inte tycka om honom, vad han än må göra.

Jason Reitmans nya film behandlar finanskrisen ur ett ”du är inte ensam”-perspektiv. Skulle du få det hemska beskedet att din vardag inte längre hade något tydligt syfte vore du i alla fall inte ensam. Miljoner människor avskedas i dessa tider och din nyvunna tid kunde du omsätta i kärlek till dina nära och kära, för så länge du har dem, spelar inget annat någon roll. Berättelsen tar även, vid sidan av Ryan och Alexs kärleksaffär, en titt på vad den globala digitaliseringen gör för den enskilda människan, när en dator och internet blir chefens bästa vän. Samhällskommentarerna i filmen är tydliga.

Det vore så lätt att sitta här och diskutera skillnader och likheter med Reitmans tidigiare filmer ”Juno” och ”Thank you for smoking”. Man skulle kunna säga att många av skådisarna syns igen, såsom Jason Bateman och J.K Simmons. Man skulle kunna peka på det faktum att mitt bland den fyndiga klipptekniken dyker en ny ung kvinna, likt Ellen Page, upp som även hon kan prata snabbt och leverera livsfilosofier. Eller kanske kunde man mena att det precis som tidigare sker en hel del platsförflyttningar där man med hjälp av skyltar orienterar sig i både tid och rum. Men jag vill inte göra det. Jag vill låta den här filmen stå för sig själv.

Reitman lyckas leverera en stilsäker film med mycket hjärta och helt lagom mycket förutsägbarhet. Jag fullkomligt älskar det faktum att årstiderna hela tiden förändras i takt med att Ryan byter plats i landet. Det ger en extra dimension till det filmiska berättandet som är väldigt tacksamt och finns där likheter med tidigare verk välkomnar jag dem.